Aftonbladet – 22 april 1843, sida 1

nom en händelse kom nära Rutschenbjelm, denne fattade samma lilla hand och gvarhöll-den visst ett-par sekunder, utan att den sköna egarinnan syntes bli stött öfver hans djerfhet. Ja, hon lät honom till och, med opåtaldt behålla rosen, hvilken han genast gömde vid sitt hjerta. Men, som Lenoir gerna sjelf ville ha ett ord med i laget och dessutom tyckte, att de hviskat länge nog, utropade han: Bror Rutschenbjelm! det är ofantligt hvad ditt sällskap är underhållande för TIsabella och mig. Du är en riktigt utsökt treflig kamrat. Men det är stor synd om min stackars syster, till hvilken du ännu icke sagt ett enda ord. För all del, låt henne icke bli lottlös. Hör du?, Vår hjelte och Hilma foro härvid upp, liksom ur en dröm, och blefvo storligen förundrade, då de sågo, alt redan skuggorna börjat sänka sig ned öfver hafsviken, under deras saliga himmelsfärd, och att flottiljen, höll på att återvända. Ett sakta ack!i bröt sig fram öfver Hilmas läppar ch en viss beklämning kring det klappande hjerat sade henne, att hon åter befann sig på denna åga jord; der en oblandad sällhet sällan är afnåson varakt ghet, Ja, ack, ack, hvad en bit mat och ett godt las vin skall smaka på allt det här I skämtade -enoir. ,Sjön suger, eller hur syster lilla ? Hvad du är elak! hviskade Hilma förvirrad ch sträckte sin hand mot brodern. Ja, visst är det bra elakt, svarade denne, att ala om jordiskt nödtorft för en liten engel, som ela långa stunder frossat i njutandet af den dekataste himlaspis. Men hvad tycker bror Rutschenjelm omyatt så der kuska omkring i högre rymder?