Aftonbladet – 22 april 1843, sida 1

ro af ett svärmande lynne, med mycken håg för det besynnerliga och oförklarliga. Han talade om sin fasta tro på en outgrundlig själsfrändskap, på det första intryckets evighet och bestämda inverkan på tvenne varelsers hela lefnadsöde. Fan förtrodde henne huru mäktigt han betogs vid hennes åsyn och huru han sedan handlat blindt, endast drifven af onämnbar, dunkel känsla, som han kallade sitt öde. Hilma, hvilken äfven blifvit förunderligen träffad af uttrycket i hans lågande ögon vid detta minnesvärda tillfälle, följde honom, ljuft leende, på hans tankeflygt, och hon tyckte till och med, att allt hvad han sade var ofantligen klokt. Och huru skulle väl vi kunna neka att det icke var det? Äfven det mest abstrakta menniskoförstånd kan icke helt och hållet förkasta tron på reminiscensens hemmlighet, hvilken Schiller så skänt beskrifver. Åtminstone ligger det något underbart stärkande och tröstefullt i den tanken, att man redan från seklers sckler, från själarnas oskuldstid, varit innerligen förenad med ett tvillingväsende, från hvilket man sedan blifvit skild, men som man alltid ömt saknat, både vaken och i drömmen. Icke en bland tusende är nog lycklig, att återfinna den förlorade, som dock, när det någongång inträffar, alltid igenkännes på första blicken, genom. sympatiens förunderliga makt. Nog af — huru nu de. unga tu talade och svärmade, så glömde de snart både haf och land, himmel och musik, samt tänkte endast på hvarandra. Den glade Lenoir, som, med armen virad kring Isabellas smärta lif, under ett tokroligt löje betraktade dem, tyckte sig, till och med i den började skymningen märka, att, Jå Hilmas lilla hand, som lekte med en ros, ge