Aftonbladet – 22 april 1843, sida 1

ken på det eviga förljufvar alltid det timliga. Na turen är den mantel, hvari gudomen kläder sig och dock finnas menniskor, som icke hafva de ringaste känsla för dess prakt. Hvilka olycklig: varelser In Ja, låtom oss beklaga dem! svarade Rutschen hjelm, under det att en mäktig eld flammade bans mörka öga — de stå ännu i försalen til det stora templet, dit ingen oinvigd får inträda Jag har begått mången dåraktig och lättsinnig handling, men jag har också ofta haft mina bättra stunder, då jag känt ett ädlare behof, än af de! som verlden kallar nöjen. Ack, huru skönt sä ger icke Stagnelius: Känslan endast ger den sanna fröjden, Känslan blott förenar oss med Gud. Rutschenbjelm tystnade och såg ned, men då han straxt derefter åter höjde sin blick, märkte ban, till sin förundran, att Hilma oafvändt betraktade honom. Hur besynnerligt ! hyiskade hon med glödande kind och vände sig litet åt sidan, för att dölja sitt bryderi — det har alltid förefallit mig, som, om jag sett er någonstädes förut innan... innan ... lh : Jag blef kusk, menar ni? — inföll vår hjelte. Ja, men jag har omöjligt kunnat påminna mig hvar eller när. Nu nyss blef det klart för mig. Jag såg er, eller rättare, endast edra ögon på ångvåten i W...n Hilma tystnade, ännu mera förlägen, men Rutschenhjelm började hviska med dessa veka, nästan hörbara toner, som endast en känslofull flickas ina öra kan uppfatta, Både han och Hilma vo