.änsla. Nog af, när brukspatronen åter hemtat ig från den första hänryckningen, som var nära tt öfverväldiga honom, hörde han med glädjetrålande ögon berättelsen om sonens öden och åg med stoltbet på de flera ordnar, hvarmed lenne, för tillfället, prydt sitt manliga bröst. Tanken, att den son, ban nyss ansett död eller örlorad, i stället förvärfvat utmärkelse och rykte; yllde hans fadershjerta med outsäglig glädje, och när han dertill såg den blomstrande Isabella, som sungade hans sonsson på sina moderliga armar runno de ljufvaste tårar öfver hans fårade kinder och han bad, liksom fordom Simeon: Herre! låt nu din tjehare fara i frid. O, säg icke sål ropade Lenoir, vi skola ännu som jag hoppas, lefva ett par tiotal af år till samman. Med min lilla gummas tillhjelp skal jag söka att förljutva min fars lif, lika mycke som jag förut förbittrat detsamma. . Ack, nämn icke ett ord derom! ropade bruks patronen. Allt är nu glömdt, och jag är den lyck: ligaste fader på jorden. Men säg mig, det var vä således du, som kom oss till undsättning i Qvi strumsbackarne?, Ja, jag bade fått veta, att min far skulle pas sera samma väg, men som jag beslutat, att ick gifva mig tillkänna, förrän här, fick jag nöja mi med att, sjelf dold, endast se det käraste jag egdt Jag hann äfven till stället i rätter tid, för att bjelp den manbaftige kusken, från hvilken jag kan hels min far.n ; , : Nå det var roligt. Jag talade nyss med Hilm om honom. Hur mår han?, Om man undantager en viss hjertkrampp, svs rade Lenoir, med en sidoblick på Hilma, nii