Aftonbladet – 19 april 1843, sida 2

Ehuru anfallet skedde alldeles oväntadt, blefvo de dock kraftigt tillbakaslagna af vår styrka, och då jag, i spetsen för min bataljon, förföljde dem genom en af förstäderna och vidare vägen framåt, såg jag en vacker närliggande villa stå i lågor samt hörde täta ångestrop derifrån. Med femtio man utvaldt manskap skyndade jag dit, och kom i lagom tid att förjaga en vild hord, som var sysselsatt med plundring. En betjent störtade nu fram, omfattade mina knän och besvor mig för Guds och alla helgons skuld, att befria hans herre och hans unga sennora, som de flyende röfrarne släpade med sig. Vid eldens sken såg jag också på afstånd en hvit gestalts uppburen af några svarta röfvare, som aflägsnade sig mer och mer. Åtföljd af några tappra bussar hastade jag efter, och var nog lycklig att upphinna dem, samt med ett par kraftiga hugg skilja dem vid deras sköna börda. Jag lemnade den vanmäktiga flickan till några af mina soldater, för att ytterligare förfölja de röfvare, som bortsläpade hennes far, men då de sågo sig nära att upphinnas, framdrog en af dem en pistol och sköt den olycklige för bröstet, och de flydde nu, lättade från bördan, under ett hemskt skratt, med blixtens snabbhet derifrån. Den sårade mannen var ännu vid lif och häns första fråga .gällde dottren. Då jag svarade honom, att jag räddat henne och att hon var nära, knäppte han ihop sina änder, under en kort bön, och bad derpå alt bli förd till henne. Jag gjorde det, men fruktlöst vore att beskrifva Isabellas (det var hon) sönderslitande smärta, då hon såg sin faders tillstånd. ,Mina soldater hade imedlertid lyckats att dämpa elden, och jag lät föra den sårade jemte Isabella till villan. Läkare tillkallades, men förklarade vid första blicken, att ingen räddning mera funnes. Jag sörjer icke för mig,, sade den döende då, men Gud! huru skall det gå med mitt olyckliga barn, som nu står ensam, alldeles ensam i verlden ?, xkTans djupa smärta rörde mig. Jag är väl en fremlingn, sade jag, pmen jag lofvar, heligt och