Aftonbladet – 15 april 1843, sida 2

un OH (JoO—-A-Ui UN mav — stammade hon förlägen, då hon såg hur Rutschenhjelms eldiga blick med ett svärmande uttryck: häftades på henne. Rutschenhbjelm antog genast en vördnadsfullare uppsyn och sade: Den der fremlingen, som i går kom till vår hjelp, är här och har skickat mig till mamsell. med begäran, att ni ville skänka honom några minuters enskildt samtal, utan att nämna det för er far. Säg den herrn — svarade Hilma rodnande och med ädel värdighet, att jag är tacksam för den tjenst han bevisat oss, men att jag aldrig kan förmoda, det han har något att säga mig, som icke min far skulle kunna höra, När min far stigit upp är han välkommen., ,Visste jag icke det! tänkte Rutschenbjelm glad, men derefter, ihågkommande guldbjertat, fortfor han: Mannen bad mig äfven lemna er detta tecken, på det att ... Jag kommer! jag kommer! för Guds skuld, säg mig hvar han är? ropade Hilma, utom sig af glädje, så fort hon kastat en blick på hjertat. Skynda! skynda! för mig genast till honom! Rutschenbjelm stod der, förbluffad öfver Hilmas hastigt förändrade åsigter om det tillbörliga, och då hon återigen ifrigt uppmanade honom att skynda, sade han: Den fremmande mannen är i mitt rum, det vill säga betjentrummet, och jag vill genast visa er vägen, dock har jag förut en ödmjuk begäran att göra hos er. Gerna, gerna, men säg bara fort! Troligen har fremlingen någonting oväntadt att förkunna er angående mig. Jag ber er, döm mig då icke för strängt. Ack nej, jag lofvar detn ropade Hilma, som