Aftonbladet – 15 april 1843, sida 2

Norrmännen säga, förråddes. Men blir frågan om hemliga föreningar i Sverge och Danmark, så kan man med säkerhet förklara dylika ininuationer för rent af ogrundade och tagne ur uften. — Visserligen gifves det ett ungt Skanlinavien, hufvudsakligen bestående af Svenskar och Danskar samt till en liten del af Norrmän, och till detta unga Skandinavien höra äfven män f mognad ålder, erfarenhet och förstånd; men detta unga Skandinavien är icke något lagstridigt förbund eller öfverhufvud något förbund med positiva lagar ete., utan ett andligt förbund, och en stor id, och alla dess hemligheter bestå. deri, att alla speciella ideer möjligen icke blifva uttaade och kanhända icke kunna eller böra medelst pressen offentliggöras. Att genom vanliga medel undertrycka ett sådant förbund är lika så omöjligt, som att draga dess medlemmar till straff; endast om man kunde ur sinnena förjaga de ider, som sammanhålla detta förbund eller underordna lem under några större och mera maktpåligganle, skulle det förra kanske vara en möjlighet. Detta förbund ger sig nogsamt tillkänna genom oressen, till och med i Danmark, der tryckfriheten är mest inskränkt, genom vetenskapliga förningar, litterära utbyten, personlig: beröring, jemförelsen mellan de sociala förhållandena och sträfvanden att jemna de politiska institutionerna. Jag skall framdeles återkomma till några af dessa punkter. Huru tänker sig det unga eller nya Skandinaviska förbundet egentligen statens förvaltning? På tvåfaldigt sätt; såsom en enda monarki med konstitution såsom den norska, eller såsom en federation, eller såsom ett förbund då hvardera staten bibehölle sin egen författning. Skulle af alla tre rikena en enda mornarki bildas , ännu närmare sammangjulen än Calmare union, så funnes det naturligtvis en dynasti för mycket; det ligger väl inom möjlighetens beräkning, att en dynasti förr eller sednare kan uppböra, genom arfföljdens upphörande, afsägelse etc.; men dessa möjligheter ligga dock ganska aflägse, då en hel dynasti, regent och thronarfvingar skulle abdikera, och i Sverge likasom i Danmark, hvarest till och med den qvinliga linien har arfsrätt, är hvarken fruktan för eller hoppet om dynastiens afgång förhanden. Om man ville medgifva ett val emellan begge dynastierna, så skulle — det måste jag enligt sanningen och min fasta öfvertygelse tillstå — hos dem, som önska en enda Skandinavisk monarki, den svenska dynastien erhålla ett afgjordt företräde, till och med bland Danskarne, huru stor aktningen än derstädes är för den regerande konungens personlighet. Men just aflägsenheten af dessa eventualiteter gör, att endast några få äro för en enda Skandinavisk monarki, men de flesta för en federation, ett statsförbund efter det tyska förbundets art. Dit gå deras önskningar, sympatier och sträfvanden. ee ——L — Vs