Aftonbladet – 15 april 1843, sida 1

ataf både han och hans dotter voro i stort behof, efter den förskräckelse de utstått. Sedan vår vän Rutscehenhjelm öfverandtvardat sin fånge i: gästgifvarens händer och besvarat en mängd nyfikna frågor, kastade äfven han sig på sitt läger, sedan han likvisst förut följt fremlingens föreskrift och plåstrat om axel och ben, hvilka voro mindre skadade, än han förmodade. På länge kunde han dock icke få en blund i sina ögon. Alla denna dagens händelser föreföllo honom nästan som en dröm. Men då han ordnat sina tankar, kände han en ljuf tillfredsställelse deröfver, att han kommit i tillfälle att bevisa den bhulda flickan och hennes far en tjenst, som var tillräcklig att öfverskyla lättsinnet i hans företag. Han kunde nu mera med heder: aflägga sin förklädnad och vid första passande tillfälle visa sig i sin rätta sestalt, och emedan det svagare könet alltid beundrar mannens kraft, ansåg han det icke omöjligt, att Hilma, som åskådat hans bedrifter i och för hennes tjenst, skulle kunna egna varmare känslor än tacksamhetens åt sin försvarare, då hon ejort den upptäckt att han icke längre var en ringa tjenare. Det vänliga, tacksamma zod natt! hon nyss sagt honom, klingade ännu melodiskt i hans öra, och hennes välvilliga, deltagande blick dervid ingaf honom det ljufva hopp, att en gång få se dessa sköna ögon skåda in i hans med -den besvarade kärlekens beliga uttryck. Vår bjelte byggde således ganska raskt på sina luftslott, som man ser, och endast fremlingens mörka bild kåstade emellanåt en skugga i hans förhoppningars jusa verld. Under dessa tankar insomnade han indtligen och hans uppekakade fantasi införde honom i en labyrint af drömmar, leende och blo