NEAR SEEN jag fråga er hvem ni är, redlige man, som gjort mig en så stor tjenst? sade brukspatronen. Jag är soldat, — svarade fremlingen med ännu dofvare röst, — men den tjensten jag gjort er är liten eller ingen, ty när jag kom, var valplatsen tom. Imedlertid tackar jag Gud, som förde mina steg hitåt., s Hur skall jag visa er min erkänsja?, — fortfor brukspatronen, — p,i är soldat, säger: ni, ehuru jag förmodar att ni dermed endast angifver ert yrke, men döljer den grad ni som krigare innehar. Måhända är ni i behof — — motta då detta af en gammal tacksam gubben, och härvid. sökte brukspatronen att sticka ett par betydliga bankosedlar i hans hand. Fremlingen gjorde en-afvisande åtbörd. Behåll edra penningar, gamla man — sade han — en bevisad tjenst förlorar sitt värde, då der betalas kontant. Men gif mig ett litet minne, t ex. den ring jag ser På ert finger, och lofva mig att bevilja en bön åt den person, som kanske snart nog återlemnar er densamma.n Den ringen har föga värden, — suckade brukspatronen, — men den är mig dock dyrbar. Jag fick den en gång af en olycklig son. Fan hår varit mig ett sorgens barn, men hans gåfva är mig kär. Dock, efter ni begärt just denna ring, så mottag den, jemte milt hederslöfte, att den som återlemnar mig den skall få hvarje begäran luppfylld, som icke strider mot det rätta. Fremlingen tog ringen och tryckte varmt brukspatronens handNu kunna vi fortsätta resann, — sade han sedan — min väg är egentligen icke densamma som er, men jag vill dock se er i sär kerhet innan jag lemnar er. (Forts, följer:) 4