Aftonbladet – 13 april 1843, sida 1

han påminde sig dervid följande ord af Vitali dem han halfhögt uttalade: O, när nu jag ensam tänker På de fordna dagars fröjd, Och mitt sorgsna hufvud sänker, Som en rö, af stormen böjd, Då, när Jjusets makter spilla Purpur i sitt nedertåg, Gråter jag, så stilla, stilla Ned uti den milda våg. När han härvid, lyfte sitt öga, såg han me häpnad det sköna föremålet för sina tankar, stå ende helt nära. JLockad af aftonens och naturen skönhet, hade nemligen äfven Hilma gått ned ti! stranden, hvarest hon hastigt stannade, då ho; märkte kusken och hörde hans känslosamma ut gjutelse. Hon syntes förundrad, och en lätt rod nad bredde sig på hennes kinder, när den besyn nerlige kusken, som återvunnit sin-fattning, blot tade hufvudet och drog sig vördnadsfullt tillbaks Det föreföll henne, som om hon nyligen föru sett dessa mörka, eldiga ögon riktade på sig, un der helt andra förhållanden, men hon log snar igen åt denna förmodan, som hon ansåg för et foster af sin inbillning. En besynnerlig domesti! ir det imedlertid — tänkte hon — ,som båd äser och svärmar, det må man bekänna; me let kan väl äfven finnas undantag blarid dem. Då Rutschenhjelm ville. återvända till gästgif varegården, ropades han tillbaka af flickan. Hå var ju stålt ett slago — frågade hon — vet di var det var och kan du berätta något derom? Rutsechenbjelm, som var mäkta. bevandrad Svenska krigshistorien, och som oförmodadt så sig inkommen: på detta sitt älsklings-kapitel, be ättade nu mycket omständligt Skaraborgs rege