Aftonbladet – 13 april 1843, sida 1

dade, lätt som en gazell, tillbaka till gästgifvaregården. Der omtalade hon sitt äfventyr för sin far, som skrattade deråt och förmenade, att hon endast låtit förskräcka sig af en fredlig och beskedlig kronojägare. Men mannens bild ville dock ej försvinna från Hilmas öga, och hans vilda, mörka drag föreföllo henne liksom gamla bekanta från en tidigare ålder. Besynnerligt!, tänkte hon — men det händer mig ofta, att jag får reminiscenser, dem jag icke kan förklara. Dagen hade imedlertid börjat att skymma, och vår kusk, den värde Fingal; lagade sig i ordning för afresan. Under det han spände för hästarne berättade hållkarlen, att sex stycken lifstidsfångar för några dagar sedan rymt från Carlstens fästning , och att man hade anledning förmoda, det de gömt sig någonstädes här i trakten, ehuru kronobetjeningens spejande hittills varit fruktlöst. I fall så är — tillade hållkarlen — ,är det bäst att herrn ser sig väl omkring i dessa höga backar, ty der äro alltid -rånare farligast. Ah, strunt — svarade Rutschenbjelm — numera finnas väl inga röfvare i vårt land, men skulle de komma, har jag nog någonting godt med mig att traktera dem med. Han upptog dervid ett par puffertar ur läderbältet och pekade på en saimmal sabel, som stod i kuskbocken. Dervid afstannade samtalet, och Rutschenhjelm gick in för att hemta brukspatronen, som under utgåendet förklarade, att han. aldrig haft någon uppassare, som bättre förstått att stödja hans gamla kropp och fara varligt med hans invalidben. Jag tycker, att du gerna kan ge grefven der borta i Westergyllen d—n och heldre stanna hos mig) — sade gubben — jag har ett spann