Aftonbladet – 13 april 1843, sida 1

mentes nederlag anno 41788, förklarade manövrerna å ömse sidor och slutade sin berättelse med en vemodig klagan öfver Svenska vapenärans förlorade glans. Sedan Carl XII:s död — suckade han — hafva vi fått stryk nästan öfverallt der vi visat oss, och det gamla svenska lejonet har blifvit förvandladt. till en feg, smilande katt, som hoppar maxis, så snart den klufna örnen befaller. Men af gammal vana skryta vi ändå beständigt med vårt obetvingliga hjeltemod, och våra storljugare till poeter . . .N Rutschenbjelm tystnade här, icke litet förlägen deröfver, att han återigen glömt sig och uppenbarat en bildning, som icke stod i harmoni med hans kuskrock. Det är bra, du kan gå, — sade derefter Hilma med en befaliande åtbörd och vände sig ifrån honom, icke utan en, hastig misstanke, : att han icke var den han syntes. Men återigen log hon åt denna sin inbillning, och böjde sig ned att plocka några små förgätmigej, som växte vid hennes fot. Då hon åter reste sig upp, såg hon, till sin förskräckelse, en reslig, svartmuskig karl, med yfviga mustascher och ett stort, långt ärr på pannan, som uppmärksamt betraktade henne, der han stod, till hälften gömd bakom en videbuske. Han bar en grön jagtrock och höll i handen en knölpåk, liknande en Herkulesklubba. Vid hans sida satt en stor, tjockhalsad dogg, med grym uppsyn och gnistrande ögon. Både mannens och hundens utseende hade någonting så vildt, att Hilma, som eljest egde ett för sitt kön ovanligt mod, började darra, och när den svarte fremlingen med ett besynnerligt leende lemnade sitt gömställe, för att gå emot henne, appgaf -hon ett förskräckelsens utrop och skyn