Aftonbladet – 12 april 1843, sida 1

om att närmare fixera Rutschenbjelm, som äfen dragit rockkragen öfver ansigtet och vändt ig åt sidan. Under det Freudenborg började att msorgsfullt aftorka det stoft, som fastnat vid hans läder under stridensyra, tog vår kusk den erjudna käppen, skyndade. åter till sitt herrskap ch satte sig upp på kuskbocken, fullkomligt säer på att. han icke blifvit igenkänd. Det var en vacker fred du stiftade, — sade yrukspatronen — i stället för att tala förnuft, or du in i högen som en ursinnig menniska. Hur ir det med de stackars bönderna, som du slog ill marken ? : Ah, jag ser att de börja repa sig,, — svarade kusken — det är aldrig värdt att tala reson med bönder, Fr brukspatron, ett dugtigt slag är det språk, som de äldrabäst begripa . . ., Nå, det kän så varap, — skrattade brukspatronen — du är en rask karl, men far bara varligt fram, det ber jag dig. Kör nul) Det bar af, och Freudenborg följde i sin karriol tätt bakom våre resandes vagn, men innan dess knöt han handen åt den långa bonden, som nu böll på att tvätta sitt blodiga ansigte. Denne gjorde detsamma mot honom och pantomimkriget varade så länge de värda antagonisterna kunde se hvarandra. Ingen af bondhopen hade sagt ett ord till kusken, af fruktan för: styrkans rätt. Den långe bonden tyckte till och med att han var en presonlig karl, som förstod att gå till botten med hvad han började, och icke som den tjocke lurken stog, utan att sedan kunna försvara sig. När Rutschenbjelm kört ungefär en mil, såg han till sin stora glädje att Freudenborg tog al at en sidovög, under det han svängde sin mössa