Aftonbladet – 10 april 1843, sida 2

Freudenborg, som nu blifvit något uthvilad, reste sig upp med mycken värdighet, talade och sade: . Bror! hvi skrattar du jemt åt mina matsmältningsOrganer ? Om jag är knubbig, välan! det-är ju Amor också ?, Har du väl skådat hans. bild af Raphael Sanzios pensel? — Ezgde jag vingar blott, kunde man ta mig för den, Biffsteken älskar jag högt och äfven den bryutå potatis, Ack! men en ce!dig brunett håller jag kärare dock! Vet, jag längtar, som du, att kyssa en blomstrande . maka Och att på kärlekens spel vinna en odelad pott. Jag på hussar-hugg är mätt. Afrosendoftande fingrar Vill jag bli smekad — Men pang! — Ångbåten kommer, min bror! Den lille mannen tystnade, och hans varma känslor, flyttade sig synbarliven ned i magen, då han vid Luculli ände besvor sin vän att skynda sig, emedan lifyvet var så kort och konsten så lång,. Denne fattade, skrattande, sin hatt och de skyndade till hamnen. Nyfikenheten hade lockat en mängd stadsboar ned till landningsplatsen, och bland dem äfven kongl. sekter Springfeldt, en man med rödt blossande ansigte, hvilken sågs på alla ställen, kände alla menniskor och visste allting, både hvad: som händt och icke händt. I likhet med vår vän Freudenborg, försummade han aldrig att äntran ångbåtarne, och hans flammande ansigte, lysande som en Farus, var alltid ett bland de första, som presenterade sig på bryggan. Angfartyget Daniel Thunberg medförde denna dag en ovanlig mängd passagerare af alla nationer och tungomål. Der stod en liflig fransos och talade med tio personer På Cen gång, utan att åfvakta svar, eller ens fråga efter om någon af de tilltalade förstod honom. Der satt en lång, rödhårig engelsman, ensam för sig sjelf, med armarna öfver bröstet, och helt och hållet försjunken i den sjelfförgudning, som är hans nation så