Aftonbladet – 8 april 1843, sida 2

app, 2 dagar å rad — skulle det då vara för myc-; et åt en korrektionist, sådan som Jonsson? — och nånne icke han, som, ifrån barnaåren brottslig och traffad och på 14:de året korrektionist, utan att på ninsta vis vara korrigerad — månne icke han kan vehöfva 4 veckors enslighet att i mörkret besinna, ätt inse och ångra sina mörka gerningar —? Så mycket som någon, afskyr jag så våld som väld, och äfven stränghet utöfver behofvet, vid brottslinsars behandling; men skillnad måste med urskillning söräs emellån den blott af svaghet felande och den mycket förderfvade. Den hårdt förhärdade fordrar en hårdare behandling, för att väckas så, att han verkligen vaknar. Om gifvet är, att man med s. k. korreklionister icke bör fästa för mycket afseende vid hvarje småsak — icke vara alltför sträng för mindre fel, naturliga följder af äldre vanor eller ovanor, kanske äfven till någon del förorsakade af den ställning, i hvilken de sig befinna, så får icke heller glömmas, det löjligt är, att kasta vatten öfver gåsen, för att få henne våt, och något värre än löjligt, att basa varg med ris, för att få den from! Må man akta sig att för lamt bestraffa låga, lömska brott — må man akta sig att agga, i stället för att aga — ochatt, genom för kort tid i mörka cellens enslighet, mera förbittra än förbättra I — Att jag ogerna och icke utan i nödfall anbefallt stryk, synes bäst deraf, att 70 dygn förflöto ifrån den tid, då jag här emottog befälet, till den, då första rapp utdelades — likvisst förekommo icke mindre än 43 bestraffningar af 40 fångar; men de afgjordes med tillsammans 30 dygns ljus eller mörk cell. Detta kan synas af den genom Place-majoren förde straff-rullan; men deremot kan af intet synas, ej heller nu mera höras, alla de både direkta och indirekta uppmaningar mig gjordes, att för åtskilliga af de begångna felen låta använda daggen. Döf för allt sådant, följde jag min grundsats, att i det yttersta försöka att mot fångarne undvika kroppsstraff — och jag har hittills ej haft skäl att ångra min fasthet. Alt jag deremot icke samvetslöst klemar, då allvar är af nöden, visar sig af den bestraffning, som, genast efter. en nyss förutgången, ålades 2:ne korrektionister, hvilkas uppförande påkallade kraftig handläggning. Dessa 2:ne hade neml. erhållit ganska väl förtjente, den ena 40, den andra 20 dagg; men hotade högt genast derefter på stället) Så snart genom placemajoren rapport erhölls, utfördes de båda hotande och fingo, utan dröjsmål, längre än som var nödigt för att undersöka förhållandet, hvardera 235 rapp till. Ingendera befann sig deraf illa. Ingendera har sedermera behöft straffas eller gifvit anledning till klagomål. Men, icke nog dermed, sedan den dagen, d. 13 sistl. Oktober, har (utom Jonsson och de 2:ne, som med honom vid stölden voro brottsliga) ingen enda extra-judiciel kroppsbestraffning behöfts. Sedan då äro 469 dagar förflutna och här finnas 46 fångar. Om jag med mensklig ömhet vårdat mig om fångarne, derom må höras deras röster, icke min. Kanske kan ock något bland min brefvexling med Kgl. Fångstyrelsen tala derom. Jonssons försök att skära skedde, då han d. 9 Jan. om aftonen fått sin dom. Ingen förtviflan,, intet uppbrusande, egde, såsom utspridt blifvit, dervid rom. Sedan domen var afkunnad bortgick jag, men hade knappt hunnit 10 å 42 steg förr, än ett dof mummel. hördes från alla på platsen närvarande. Tyd ligt förnummos orden: skära! knif! mörd! Jag vände genast om. Jonsson, som haft en hvass slipad täljknif dold i tröjärmen, hade, i samma ögonblick han skulle lägga sig ner för att få straffet, vändt sig bakut för att skära närmast stående betäckning, er soldåt af Södermanlands regemente; i brådskan träf. fades lyckligtvis icke ansigtet, åt hvilket såret var ämnadt, utan blott kragen, som af skärningen befann: skarpt itu i öfre kanten. — Helt lugn mötte mig Jonsson och yttrade: herr kommendant! jag har sku rit och ställer mig under lagen ! Var i ett sådant ögonblick och under sådana omständigheter tid att tveka? Påtagligen skedde illgerningeh för att då, för tillfället, undgå det ådömda straf. fel! Borde detta ändamål vinnas? borde den lömske nidingen få sin vilja fram? Skulle det icke hafva va rit rent af en uppmuntran, så för honom, som för andra, att vid första tillfälle handla sammaledes —? Har jag icke äfven till pligt att för sådana försåtlige anfall skydda alla, som i fästningen vistas och de krigsmän, som redligen fullgöra den tunga, i så många afseenden vedervärdiga tjensten att dageligen vistas ibland och bevaka missdådare? Ar det icke en moralisk skyldighet mot sjelfva fångarne, att, genom allvarlig beslutsamhet, för dem minska frestelserna til brott, af den beskaffenhet, som det nyss begångna? Att de ej frukta det af allmänna lagen för skärning af en menniska bestämda straff, synes tydligt genom det oupphörliga tilltagandet af nämnde brott, som nu mera begås al minsta anledning: än för att få ombyt: fängelse, än för att få komma på någon af fästnin garne, heldre än att vara på Långholmen, än för at få flytta dit tillbaka, än för att, såsom nu var fallet vinna tid, undgå straff för tillfället, och för att tillik få hämnas. Det onda kan, under nuvarande förhållanden motarbetas blott derigenom, att den brottsliges afsig för tillfället alldeles tillintetgöres och att skarp ag Iföljer på gerningen ögonblickligt: Derföre lätjag ock