Aftonbladet – 7 april 1843, sida 2

tydliga framsteg, så väl i anseende till ett ökadt antal af kända djurarter, som en klarare insigt i de bekanta föremålens lifsförhållanden. De stora sjöfärgnde nationerna hemföra alltjemt från aflägsna länder nya bidrag till sima rika samlingar, och med handeln vinner vetenskapen nya områden för en vidsträcktare verksamhet. . — Sålunda hafva de alltmer utbredda kolonierna på Nya Holland åter erbjudit ett djur, som i besynnerlighet har sin like endast inom denna egendomliga Continent. Det är bekant, att detta land saknar de flesta af de öfver jordens öfriga delar allmänt utbredda däggdjursformer, t. ex. Åpor, Rofdjur, Trögdjur, Pachydermer och Pecora, att endast gnagarnes ordning der uppträder med några få arter, men att pungdjuren, mängfaldigt utbildade, i olika former liksom ersätta alla de öfriga. Till pungdjuren körer också den nyligen af Gerais och Verreaux beskrifna Tarsipes rostratus, hvilken, till storlek minst bland alla kända Australiska däggdjur, bebor de buskhbeväxta fälten kring Syanfloden. Fötterna äro som de högre djurens, hvilka småningom närma sig den menskliga handens fullkomlighet, det vär säga tummen är fri, och i sina rörelser oberoende af de öfriga fingrarna, men cranii form, tändernas ringa antal och enkla byggnad, och den svaga underkäkens ofullkomiiga artikulation med öfverkäken visa å andra sidan en nära förvandtskap me de i däggdjurens klass ganska lågt ställda Monotremerna, det bekanta Näbbdjuret, och Echidna. En förening som denna af karakterer liksom hemtade-från motsatta riktningar ger blott en ringa ledning, för att sluta till djurets lefnadssätt, och de, som sett det i naturerr, anföra endast att det närer sig af insekter. — Den största tillökning i antalet af kända arter hafva, bland vertebrater, foglarna vunnit; äfven om mar tager i betraktande, att på långt när icke allx de arter, som namngifvas för nya, för vetenskapen verkligen äro det. Resande ornitologer, och ägare och föreståndare för större och mindre samlingar skynda att, under ofta ty värr barbariska namn, i vetenskapens förteckningar införa hvad nytt en allt lifligare naturaliehandel förskaffar. Vid ett sådant förhållande blir saknaden af en säker systematik mer och mer känbar, och upptäckter af constanta genomgående karakteref mer vigtig. Såsom sådan bör anföras h:Sundewalls vid naturfoörskarnes sista sammankomst i hufvudstaden meddelade undersökning af foglarnas vingbyggnad. Han kar netml. funnit, att hos alla dem, som saknasångapparat på luftstrupen, räcka de större vingtäckfjädrarne ut öfver vingpennornas halfva längd, och underarmen är på yttre sidan alltid beklädd med 3—3 rader omvända fjädrar. De foglar deremot, hvilka på larypx inferior hafva de muskler, som bilda den s. k. sångapparaten, hafva också de-större täckfjädrarne alltid vida kortare, och underarmen är utåt alltid naken eller försedd blott: med rudimentära fjädrar. En så afgjord, nästan envis öfverensstämmelse mellan luftröret och vVingarres fjädrar, delar som i öfrigt tyckas hafva så ringa gemenskap med hvarandra, är i sanning märkvärdig och kan ej vara annat än ett uttryck af en vida djupare, hela organismen genomgående öfverensstämmelse mellan de arter, som tillhöra hvarandra af de två stora grupperna, och hvilken, i detalj fullföljd, skal blifva af stort intresse. En stor verksamhet i att öka antalet af kända speeies råder äfven, och irän högre grad, inom Entomologiens område, der denna riktning af naturforskningen har det största fältet, då efter en måttlig Heräkning jordens alla länder tillsammans bysa närmare 600,000 arter insekter, af hvilka måhända en tiondedel äre beskrifaa. — Afven inom Molluskernas klass har artkännedomen betydligt blifvit utsträckt. Detör isynnerhet: en enskild mans sällsynta nit denna del afvetenskapen har att tacka för ganska mycket; den bekapta resanden Cumming, hvilken, under ett tvåårigt vistande på Philippinska öarne, itrotts af ett för fremlingen förderfligt klimat, gjorde ypperliga samlingar af alla slag, och deribland af: 3000 arter snäckdjur, till större delen hittills obekanta, och många utmärkta genom en prakt i form. och färg, sådan endast dessa rika länder hittills erbjudit den. — Men om.dessa långväga färder visa, huru under ett varmare luftstreck naturalalstrens yttre fägring är större, hafva dock äfven det förflutna årets forskningar, serdeles öfver de lägre djuren, bekräftat den sanningen, att det mest underbara ligger helt nära: tillhands, i vår närmaste omgifning, fast det. länge kan blifva förbisedt.. Sedan 70 år äro de små mikroskopiska djur bekanta, dem SpalJanzani då. kallade Fardigrader, sengångare, och som vunnit en så stor ryktbarhet genom förmågan att, efter att en lång tid hafvå varit alldeles förtorkade, återkomma till lifvet, en egenskap, som på sednare tider blifvit ömsom medgilven och bestridd.. Doyere, hvilken fann flera hithörande arter bland mossan på de af: solen ofta upphettade tegeltaken och i takrännorna ix Paris, har på det noggrannaste undersökt dem, lemnat en förträfflig mikroskopisk anatomi af dem, sökt: bestämma deras plats i systemet mellan Acari bland. leddjuren och de s. k. Hjuldjuren bland infusorierna, samt slutligen anställt noggranna försök för att utreda. I förhållandet med det omtvistade fenomenet, revivifikationen.. Det är bekant, att djuren i allmänhet omkomma, när det omgifvande medium uppnår en temperatur af 507 C. d. v. s. då denna närmar sig den värmgrad vid: hvilken ägghvitan, som till så stor del ingår i organismens kemiska sammansättning, coagullerar. Från denna lag göra. Fradigraderna intet unI daatag; de dödas af 50 värme. Men ägghvitan har också den egenskap, att, om der förut är to:kad, länge kunna motstå en temperatur af 400 C. utan att förlora sin löslighet. Nu fann Doyere, att den brännheta sanden i takrännorna aldrig innehöll Tardigrader jlefvande, men väl torkade till små, orörliga, skrumpna