diga sjömansklädseln, och hans sätt att vara va ej heller så ledigt som förut, hans ord icke s bjertliga. Han presenterade Ehrnfried för sin gäster och samtalade med honom och dem, s att han alltid framställde snillet Ehrnfried oc vetenskapsmannen Ehbrnfried, men högst obetyd ligt den gamle akademikarmraten Ebrnfried. Den ne fann klart, att om han ej varit vetenskaps man, om han ej utmärkt sig genom sina skrifter hade han ej blifvit så emottagen, som nu va händelsen; han blef missnöjd med sin gamle vän som blott i ensamheten var hans vän, men sällskap blef hans beundrare. De fleste menni skor hysa liksom en jalusi till sina egna för tjenster, om man älskar ett snille för hans snille. skull, en lärd för hans djupa kunskaper, förefal ler det honom sjelf liksom man beröfvade han person något af den kärlek han önskar och ef terlängtar. Vi fordra att vi i alla lilvets skiften huru vi än förändra oss, hvilka yttre förmåne vi än sakna eller ega, vi dock skola älskas af nå gra få utvalda, några som vi kalla vänner. YV igenkänna denna djupt rotade egoism, om nemli gen en sådan känsla bör kallas så, äfven deri, at det icke går an för en hustru att beundra, at vörda, att älska sin man för hans dygd, han: snille och hans talanger — han skall, om så äl händelsen, alltid tycka sig förbisedd och fattig på kärlek — det är hans person, utan alla talanger utan snille och äfven utan dygd, hon skall äl ska. I annat fall är det ej kärlek, ty kärleken är ju blind, är ju en hängifvenhet utan annan orsak än en inre likstämmighet, en inre harmoni, hvars ackorder ännu intet menskligt öra förnummit. Ehbrnfried hade således af alla sina gamla vän