Aftonbladet – 4 april 1843, sida 2

enda man kan säga om en espalier eller ett barn. som i otid blifvit intvingadt i konveniensens former, är alt i begge fallen det har fordrats mycken möda för att få dem — så platta och så safilösa. Det var en ledsam upptäcktsresa han gjorde, den hederlige professorn, men det var hans egen skull. Hade han sett verlden sådan den är och ej blott sådan den skulle vara, hade han icke funnit sig bedragen i sin väntan; men han hade studerat menniskorna som man studerar böcker, han hade aldrig gjort sig besväratt se efter tryckfelen, ty han läste ändå alltid rätt; huru rasande det också var tryckt, var en hel mening eller et! ord öfverhoppadt, läste han ändå rätt, ty han fanr genast hvad der borde hafva stått. Vi enfaldige. som lefva bland folk, veta bättre än en sådan lärd huru det verkligen förhåller sig, Vi äro prosaiska vi, tack vare den prosaiska verlden. Det var en vacker sommarafton han passerade vägen fram åt Björkebergs gästgifvaregård. På afstånd, midt öfver sjön, såg han en stor hvit byggning, hvars fönster strålade mot solen. Det var Björkviks egendom, tillhörande den fjerde af vännerna, baron Gyllenstrå!e, Vår goda professor hade så illa råkat ut de begge förra gångerna, att han med ovilja vände sina blickar från de i rödaktig färgskiftning glindrande fönsterraderne och såg ut åt sjön, der en båt med hvita segel var synlig. Der seglar någon! yttrade han till sin skjutsbonde och pekade på det hvita seglet. Jal svarade denne, det är visst baron på Björkvik, som är ute och fiskar i solglänningen.: Han fiskar således,, yttrade Ebrnofried vid sig jelf, pdet är ett barnsligt nöje, jag trodde knappt