Aftonbladet – 4 april 1843, sida 1

Småningom samlades gästerna, det var nemlisen två män i staden, affärsvänner till Wimmerkant, men, i anseende till rikedomen, vasaller under honom; det var nemligen herr grosshandlanden Jeremigeson, döpt jude, och fabrikör Lunsqvist, begge ett pår svåra rika personer. Slutlisen öppnades dörren och en prestman kom in; det var en liten, blek och krokig person, som med mycken isiråt bugade sig för fru patronessan Wimmerkant, och tog sin hedersvän och bror Wimmerkant i hand, . under det; han yttrade sin undran öfver, hvad det var för rart, brodren Wimmerkant hade låtit budet bjuda honom på. Jag vet väl, yttrade han. sig smilande, så att skarpa rynkor visade sig på begge sidor om näsan, jag vet väl, att brodren Wimmerkant aldrig kan undvika att bjuda på något rart. Dä man har en så intressant familj, så — men nu var det något specielt Jo, ser bror, här har jag en främmande, en gammal akademivän åt oss begge; känner bror inte igen honom? sade Wimmerkant och förde presten fram till Ehrnfried. vÖdmjukaste tjenare! nej, jag kan inte, nej, verkligen, återtog presten, jag förmår inte påminna mig, dragen äro mig bekanta; det är säkert; jag ber om ursäkt, om bror täcktes presentera oss — bå hå, man förändras med tiden. Ja så, j kännen ej hvarandra; jo, se der får jag äran presentera professor Ehrnfried och konglhofpredikanten och prosten Krypåen för hvarandra. . .Ehrnfried, ja så, ödmjukaste tjenare, min heders broder, sade Krypctn, som alldeles icke blef öfverraskad, hvilket var fallet med Ehrnfried, för