Aftonbladet – 4 april 1843, sida 1

Ehrnfrid fördes in i ett stort, briljant möbleradt rum, der han fann för sig ett tjockt, rödblommigt och i en mångbandad neglig6 utstyrdt fruntimmer, som satt midt i soffan, omgifven af tvenne flickor, af omkring sjutton till aderton års ålder, begge långa och mycket bleka, smala som getingar om lifvet, och mycket sippa och pertentliga. Min hustru, professor Ehrnfried, en af mina gamla vänner från akademitiden, sade riddaren: Detta är mina flickor, Adelaide Charlotte denna, och Euphrosyne Fredrique denna. Sitt ner, bror. Det är ett verkligt nöje, yttrade patronessan med en förnäm snörpning på munnen, patt träffa min mans gamla vänner — Var god sitt ner, bäste professor. Herr professorn har troligen farit kanalvägen ?, Nej. Ja så, landvägen; ja, det är också det behagligaste, när man har ett godt ekipage. Min Wimmerkant reser alltid landvägen. Du skall visa professorn din vagn. Det vill jag råda herr professorn att köpa sig en sådan — han är så beqväm och ganska vacker. Hvarifrån är han?, frågade Ehrnfried, för att fråga något. Jo, jag tror att det var från Hamburg, eller huru, Wimmerkant? frågade frun i sin ordning. Nej, han är ifrån London, af Smith et kompanis fabrik,, yttrade riddaren. Ja, en sådan bör bror köpa, man förlorar ej derpå; ban kostar på stället blott etthundradefemton pund och fem shilling sterling; men så är det en vagn, som man ej får se maken till i Sverge, då man undantar de kungliga vagnarne, naturligtvis.