Aftonbladet – 3 april 1843, sida 2

ej mera af de gammla, välkända tonerma, ty de strängar i hans själ, som fordom ljudade lika med åe andres, hade blifvit omstämda eller hade rent sprungit af. Den Jonssonska familjen var stöpt 1 samma form, alla krusade för professorn, men ingen tycktes kännas vid vännen; der var tråkigt, och om ej barnen varit, hade Ehbrnfried dött af ledsnad innan frukosten. Nu tog han dem i knäet, lekte med dem och berättade dem sagor, och barnen kände igen den gamle vännen; de, men ingen annan, läste i hans snillrika ögon hvad han kände, och de hyllade sig till honom, bemötte honom som en af sina jemnåriga och sågo ej annat, än att han var ett stort barn — det var sant, den snillrike, den namnkunnige mannen var ännnv ett barn. Barnen fingo väl otaliga påminnelser om, alt det ej passade att vara så efterhängsna; föräldrarne gåfvo blickar och vinkar, men ingenting bjelpte, barnen visste, bällre än de gamle, hvem de. hade för sig och fortforo med sin lek. Ändtligen var frukosten förbi och Etrnfried tog afsked; pastor Jonsson med sin fru kunde aldrig nog ursäkta den sparsamma anrältningen, och pastorn försäkrade, att om han vetat af så rartr främmande, skulle han väl haft: en butelj portvin hemma. Ehbrnfried reste och drög en djup suck då han for genom byn. Det är en bitter erfarenhet att ej återse en vän fastän man, träffar honom. Men resan fortsattes, och den evigt unga naturen, björkarne som ännu buro samma drägt som i hans barndom, foglarne som ännu sjöngo samma drillar som fordom, med ett ord, naturens ungdom gjorde. konom glad, kom hbonom att glömma alt men