,Jaha, den var i den tiden, svarade Jonssor och småskrattade; ja, herre Gud, hvad man ungdomen är en helt annan menniska, än mat sedan blir! — Bror, ursäkta, att jag är så oput sad; om jag väntat så rart främmande, så skull jag visst . .. vill inte bror vara god helsa p inne och taga sig en liten frukost, så god son man här på landet kan ha det. Hjertans gerna, Jonsson, kom. De begge ungdomsvännerne gingo nu, efter tjug års skiljsmässa, åter arm i arm; men-allt var si; så olikt. Ehrnfried var nu en, på lärdomen fålt namnkunnig man, hans skrifter lästes i hel aen lärda verlden, på hans skrifbord lågo hvarj dag bref utifrån, med artigheter för den frejdad mannen,. Inom sitt fädernesland var han hedra: lika mycket för sin djupa kunskap, som för sh författareförmåga, och af ungdomen för sin ung domliga själ; han bade följt med sin tid, och derli! behöfs ej mera, än att alltid vara ung till själe: och anse hela lifvet för en studenttid; så snar man ej mer anser sig som sluderande, utan tro sig vara öfver tiden, då går tiden ifrån oss oci vi blifva efter. Detta hade likväl ej Ehrnfrie: gjort, han var ännu, såsom man, den gamle stu denten, den öppna; redliga, glada menniskan som han fordom varit. Men Jonsson, som, enlig Wimmerkants utlåtande, fordom hade ruter sig, att bli en riktig bondkaplann, hade ocksi blifvit en riktig hedersman, som innesluter si inom sin socken, liksom en snäcka inom sitt skal som lefver blott att bruka sitt boställe och sköt tjensten någorlunda. Hela den yta af poesi, har hade antagit vid akademien, hade blifvit bortnött han var en ganska vanlig menniska; han anslog: