Aftonbladet – 3 april 1843, sida 1

och saftrikhet, som förrådde, att de uppsprungit ur en fruktbärande. Jordmån; men på samma gång bade han själsrikedomens vanliga fel, att förgylla allt med guldet ur sin egeh själ, att adla allt genom silt eget hjertas adel, att, med ett ord, bygga sig en verld, helt olika och alldeles isolerad från den verkliga, och att döma falskt om så väl personer, som händelser. Han fann i lifvets prosa alltid rythm och takt och ansåg det för poesi; huru han än skulle sammantvinga de spridda satserne af menniskolifvets rondo, visste han alltid att bringa det i harmoni. Han var nämligen en menniska, som såg allting i stor skala och som stod utom verlden, då deremot andra anse sig som medelpunkten deri; allt var derföre honom nära, ty han öfversåg allt, men också kände han ej hvad sjelfviskhet ville säga; Egoismen är Prosans stamfader. Jonsson, bondsonen Jonsson, den passive deltagaren i studentlifvet, gick igenom seminarium, tog utexamen med heder och reste till sitt stift, der han lät prestviga sig och fick missiv. De fyra voro således skiljda, voro utkastade i den vida verlden, liksom olikartade frön, hvilka uppväxa till olikartade växter och blomma vid olika tider. Många år derefter: företog Ehrnfried en resa genom Sverige; han hade sammansparat så mycket penningar, var ungkarl och reste blott för sitt nöje och för att bese vårt sköna fädernesland. Det var en vacker sommarmorgon, då han for förbi Snytterby kyrka. Der låg komministergården, en liten samling af rödmålade hus, ej långt från kyrkan, som, gammal och grå, stod der som en sörjande moder bland sina sofvande