Aftonbladet – 3 april 1843, sida 1

skulle en praktisk man iakttagit, men Ebrnfried var ej en sådan, och derföre gick ban direkte ut på åkern till sin ungdomskamrat. Ebrnfried såg snart på afstånd sin gamle vän, med pipan i munnen, ;häfvandet på .en stång och vägande upp en sten, som et par drängar försökte att bröstan upp, det vill-sägasmed bröst och axlar lyfta ur pålet. Ehrnfried kom närmare, utan att blifva bemärkt, och hörde att pastorn sade: Det der var en riktig hund till sten; ty vare mig, tog jag icke i, så att det riktigt gör ondt i armarnely God dag, bror Jonsson! yttrade Ekrnfried och slog sin gamle vän på axeln. i Denne vände sitt rödmosiga, feta ansigte mot den främmande, tog af sin gamla, svarta kaskett och sade: : Jag vet inte, herre, med hvem jag har den äran.n Känner du ej igen mig? yttrade Ebrnfried; känner du inte inte igen gamle Ehrnfried?, Ehrnfried, upprepade komministern, pja så, professor Ehrnfried; -j2 Du känner jag igen herr professorn. Kors, det var riktigt roligt att råka professorn. . . Professor! hvad är det? sade Ehrnfried något missnöjd med sin gamia vän; vi äro väl bröder, är det icke så? Jo, visserligen svarade komministern; men en fattig komminister på landet — jo, om herr bror tillåter, så är det en heder för mig. Säg ej så käre Jonsson; vi äro ungdomsvänner, är det ej så? ungdomsvänskap. är ju alltid densammay, den vissnar aldrig; vi sade ju så alltid fordom 1 vår studenttid.