Aftonbladet – 3 april 1843, sida 1

ovarn — det är ej så oriktigt, att katolikerne ans kyrkan som menniskornas moder, det är omkring henne dock alltid barnen samla sig till slut, de ir inom hennes ringmur de slumra, de stackar: varnen, och glömma sina små sorger, sina leksaker och sina vänner. : Komministern heter Jonsson, svarade skjutsbonden på Ebrnfrieds fråga, och i samma ögonplick afspeglade sig med daguerreotypisk noggrannhet den hederlige kamraten Jonsson, parbetsmyran, som bjelpte dem att skratta åt Wimmer kant i tiden. ; j Det var naturligt, att Ehrnfried lät köra in. komministergården. Ett par hvithåriga barn, der ene klädd i kolt, sprungo på gården och kröp bakom brunnskaret, för att ostörde och obemärkt betrakta deh främmande och hans granna vagn Ehrnfried gick bort till dem och frågade den efter pastor Jonsson. Pappa, sade den ene gossen och torkade si; om näsan; pappa? ja, han är ute på gärdet, de de bryta sten.n Utan att förut gå in, skyndade Ehrnfried efter barnens anvisning, ut på åkern. En praktisl man skulle naturligtvis först gått in i huset blifvit af en piga invisad i en tom sal, med gaml taflor på väggarne, han skulle en half timma gåt och bekikat taflorna, och ändtligen, på en knarr ning i dörren, förstått, att frun kommit, han had då vändt sig om, bugat sig, sagt sitt namn ocl förklarat: att han tagit sig friheten, att vid si genomresa helsa på, emedan; etc. ete., hvarefte frun skickat efter sin man, som gått in bakvägen rakat och snyggat sig litet, och slutligen kommi in, för att välkomma gästen. Alla dessa omgånga