Aftonbladet – 1 april 1843, sida 1

) versitetsstaden och, så godt de kunde, tröstade hvarandra. Jag kan, sade den ene, en vacker, reslig gestalt, med fint tecknade anletsdrag, och ett visst drag af förnämhet i uttrycket; jag kan föreställa mig, huru många julklappar mina systrar nu skola lacka in till qvällen — det var nämligen julafton — lilla Clemence bränner sig, som vanligt, på fingrarne, Gustafva skrifver små verser, och småpojkarne springa oaflåtligen genom dörrarne, för att få reda på de herrligheter, som komma skola.n Jan, svarade en -annan, det kan du ha rätt i, Gyllenstråle (ty den förut talande var en ung baron af detta namn, inen en baron, som ej var någon zierbengel, utan en riktig kamrat). Men sådane föreställningar har jag ej om hemmet; min stackars mor sitter ensam, har kanske just nu fått milt bref; hon sitter kanske och grubblar på min framtid, min stackars mor! Det är synd om min mor, att hon är så fattig. Den talande var en yngling, hvars utseende ej kunde kallas vackert, utan snarare fult, men det var-något i hans blick och i hans väsende, som tillkännagaf en på en gång känslig och glad själ, en menniska, som grämde sig öfver andras olycka, men skrattade åt sina egna motgångar. Det var Gustaf Ehrnfried, en fattig gosse, som af kamraterne kallades Enkans son. En af vännerna, den putslustige brodren Wimmerkant, satt balancerande på en stol och försökte jalt lägga fötterne upp på bokhyllan. Ha, ha, haly inföll han, hör på enkans son; det var en Jömklig beskrifning. Nåh, jag skall beskrifva mitt bem: ser ni, far min är köpman och ser derföre besk ut i dag åt alla julklapparne, som komma