såg klart, att det var på samma sätt rubinnålen kommit i judens egennyttiga klor. Vid hotelsen att skicka efter polisbetjening, lät den store Israelitiska öfversteprestens namne, herr Aron, ändtlisen beqväma sig till ett slags bekännelse och åtnöjde sig med 23 Rdr i hittelön, hvaremot han måste ersälta den. bristande tredjedelen i lånesumman till baronen. Sålunda siutades saken i sodo. Men som vid de rikas transaktioner de ringare ofta få vidkännas de märkligaste följderna deraf, fick den sakremenskede Annestine, den lägenhaftige. mensch, den dumme pratmakerskep senast sitt afsked, hvarmed hon. alldeles icke fann sig misshelåten. Att grefven ömt och ångrande erkände det misstag han begått emot den stackars Mathilda, kan man väl tänka. Hon fann sig lycklig att hafva :en oförrätt att förlåta sin Robert, som deremot lofvade henne uppriktigt, att alltid påminna sig huru lätt skenet bedrager, att aldrig misstänka henne, och att i dylika fall aldrig tro ens sina egna ögon. I sanning, förmånliga och säll synta Jöften för en ung fru att: erhålla. Huruvida Mathilda förstod att skickligt begagna dem, ir en sak, som icke finnes omnämnd i dennanoveilens urkunder, och hvilken man öfverlemnar till läsarens egen föreställning enligt behag. — Unperräsaren. För någon tid sedan nämnles i detta blad om en herde i Niederempt vid Rhein, om fått rykte för att kunna bota alla slags sjukdonar, och till hvilken tusentals menniskor af alla klaser strömmade för att finna bot. Olyckligtvis hår han j kunnat bota sig sjelf, då han i denna månad anjlls af en bröstsjukdom, utan dog.