Med nöje besökte han åter sin favoritprome nad, de lummiga alleerna vid Carl XIII:s torg med deras sköna utsigt åt strömmen, slottet, 10: gården, bron, strömparterren och bazaren. Han: öga följde med välbehag folkhvimlet och de tal rika ekipagernas fart, som förde sina rika egar till Blasiiholmens palatser, Skeppsholmens oc Kastellholmens skuggor, Tadugårdslandets vackr: malmgårdar, eller Djurgårdens tjusande traktei och sommarnöjen. Men hvad som alltid mes fägnade honom, var den intagande anblicken a glada barngrupper, som lekte under de gamla trä dens svalkande skydd. Deras okonstlade glädje deras yra skämt, deras lätta sätt att göra bekant: skap med hvarandra, deras förtrolighet :och:smi skälmstycken, äfven deras små strider, så snar bilagda, så utan agg förgätna, denna -skiftande oci förtjusande tafla kan verkligen stundom förson sjelfva misanthbropen med det menskliga lifvet Under det grefven på en bänk, stilla, men njut ningsfullt, öfverlemnade sig: åt betraktandet a barndomens rörlighet och lekar, helsade han fler bekanta bland de förbigående promenerande, hvilk; med mycket deltagande underrättade sig om han unga grefvinnas helsa. Ibland dessa befanns äfve; baron Ehrenfelt. Grefven, som i följd .af sin förra misstankar, inom sig fann, att han hade er orättvisa att godtgöra emot Mathildas barndoms vän, nalkades baronen förtroligt, fattade hans hanc och besvarade vänskapligt hans frågor om der kära sjuklingen. Midt under detta samtal, der baron Ehrenfelt deltagande väsende och öppna blick tillvunnit si grefvens förtroende, ser man den sistnämnde drag sig bestört tillbaka, med ögat fästadt på samm