Aftonbladet – 28 mars 1843, sida 2

Går noch an vor i dag; hoppas besser an mor sens — Annastine! Annastine! har du verlore deine ohren! du hör aldrik wie man rufer dig; — gif mich at äte, hvad du kan hafve; likmycke Etvas! — Ja, käre herre, efter vanligheten så finn: här aldrig någonting annat än potålis; ty detgam Ja stekbenet bar herrn gnagit så länge på, att de ej fanns en smula qvar åt katten. — Har du, unverståndige mensch, gifvit de schene stekben åt katzen? — Ja visst, katten ville inte en gång kafva det — Aldrik kan jak lehbre dich hushålle! du ver spiller allt hvad jak bringer in huset. Gil micl noch den potatis; man kan ganz wohl lefv deraf Nu satte den gamle mannen sig på en pall nä ra elden, för att vid dess sken skala sin potati och derigernom bespara kostnaden att upptänd: ljus; men han måste i hvart ögonblick kasta e sticka på elden, eller laga om den, för att kunn se. När hans måltid var slutad, och han tänd ljuset, för all inskrifva dagens affärer i sina böc ker, ställde han eldtången åter i vrån bakom ka kelugnen; men kände dervid, att-tången stölt emot någonting. Gubben lyste med ljuset ocI fann till sin obeskrifliga glädje den dyrbara rn binnålen, något nedsmutsad af dam och ler, hvil ken råttorna dragit ner ifrån öfra våningen, oc! förmodligen ämnat föra till något förvar, uti sin under golfvet befintliga minor; men troligen ge nom buller blifvit afbrutna i förrättningen. Aaro höll nålen vid ljuset. — Jak vill schvere på, det är en verklic äkte rubin! Schene juveler! Schall man ock ver