Aftonbladet – 28 mars 1843, sida 1

verflödig; min lilla svägerska ser så blomstrand ut, att den ej tycks ha lemnat den minsta trött het qvar. Grefven. Du har rätt, Herman. Mathilda se verkligen i dag frisk och blomstrande ut, son sjelfva rosen. Frikerrinnan. Nå min Gud, hvilken artighet det kan man kalla ett mönster för äkta männer min bror. Grefven. Jag talar ju endast sanning, min syster Löjtnant Iejonklo. Grefven har ett lycklig privilegium att få uttala den. Kammarjunkaren Vippenstjerna. Ja, ja, fran syska ordspråket säger: loules les verites ne son pas bonngs å dire, hal hal Baron Silfverstrahl. Apropos! var värdinnar älskvärd, och gjorde les honneurs med mycke värdighet? Mathilda. Jag fann henne verkligen rätt före kommande. Vippensljerna. Ackl det är idel godhet af er min nådiga grefvinna, att döma så; hon föreföl mig skäligen tafatt, och ofta rätt brydd med sir lilla person. Nål nå! man säger, att hennes her man upphöjt henne ifrån en ringa värdshusflick: till ambassadrice. Ett luftsprång, hvarvid det ej är underligt om hon svindlar något, åtminstone i början, ty de der fruntimren blifva vanligtvis snart så hemmastadda, alt de äta ur handen, som man säger. Löjtnant ILejonklo. Alt hon är ganska vacker, kan man likväl ej neka henne. Kammarjunkaren. Ah jal så der, chacun a son gott, det måste jag säga. . Frikerrinnan Silfverstrakl. Hon bar ett mycket alldagligt ansigte, figuren utan grace, och hennes sätt alt kläda sig är abominabelt. Kammarjunkaren. Alldeles abominabelt! Friherrinnan slår spiken på hufvadet med sin vanliga sagacil. I går afton såg fru ambassadricen, med alia sina plymer som viftade åt båda sidor