Aftonbladet – 27 mars 1843, sida 3

. (Insändt.) Bidrag till näringsfrihetens historia i vårt fria land. I en mycket liten stad, jag tror det var Westmanland eller Nerike beslöt välvise magistraten som då för tiden bestod, utom borgmästaren, af tr: illiterata rädmän, att slagtning och köttförsäljning staden skulle vara. fri och tillåten för hvarjom oc enom, som derföre till stadskassan ville erlägga acci: eller afgift. Nu hände sig, att er landtbrukare i ot ten ville slagta en gödd oxe och föra köttet till der lilla stadens torg; men för alt vara rätt säker, at icke mista köttet utan motsvarande kontanter, till skref han, i denna vigtiga affär, den, som han för modligen trodde, allsmäktige stadskassören, hvilken enligt ofvannämnde beslut och ledd af sin frisinnade ande, afgaf åct svar, att försöket väl kunde vågas Men staden hade ännu en dignitär, som hittills icke blifvit nämnd, nämligen fiskalen, en riktig buse i sit fock; och enär nu den fete oxens styckade lekamen prescaterade sig på stadens torg, så började det vattnes i munnen på fiskalen. Denne upphof då sin röst och anföll oxens eskort, med tillsägelse, att någon köttförsäljning ej fick ega rum. Men då mannen; som utgjorde eskorten, ej ville låta öfvertyga sig af ord, uttryckte sig fskalen med händerna på så sätt, att han tilldelade den sturska köttförsäljaren några örfilar, allt på öppet torg. Säljaren märkte då att faran var större, än han föreställt sig, och tog derföre sin tillflykt till ofvannämnde stadskassör; men ödet ville att: denne patron var rest åt landet. Han återkom likväl sednare på dagen, gick till borgmästaren och påstod inför honom, att, på grund af ofvannämnde magistratsbeslut, oxen borde få delvis försäljas elle: utminuteras; men borgmästaren afslog bestämdt att Lillåta ett så vådligt rön, förklarande, att det vore ett intrång i borgerskapets rättigheler, och att den iberopade tillåtelsen ej afsåg andra än stadens invånare och dess frioch rättigheter. Stadskassören grep