Aftonbladet – 27 mars 1843, sida 1

såg Mtthilda nu den älskade makans panna förmörkad af moln, de ömma kärleksandande uttrycr ken, de tillbedjande benämningarne på en gång! uteblifva. Och det i dag! just i dag! då hor med yttersta omsorg sökt att behaga honom genom en klädsel, hvars fina, smak och eleganta enkelhet tillvunnit henne aftonens pris af det lysande sällskapet. Hvilken sjelfförnöjd blick kastade hon ej uti sin höga toilettspegel, och sade vid sig sjelf: i afton Skall Robert finna mig vacker; ack ja, han måste finna mig vacker så härl) När han från sin uppvaktning vid hofvet mötte henne på balen, och hon med den lyckliga kärlekens glädjestrålande öga gick honom till mötes, trodde hon sig äfven läsa i hans den glada förtjusning, som hon väntat. Då dansen börjades, blef grefven, mot sin vilja, engagerad vid ett spelbord och visade sig sedan endast några minuter uti danssalen. Redan då trodde Mathbilda sig finna hans utseende allvarsamare än vanligt, men när hän kom att föra henne till vagnen, och hon vänligt tryckte hans hand, besvarade han hennes ömhet blott med ett isande ögonkast, hjelpte henne upp och satte sig vid hennes sida utan att säga ett ord. Blek och stum af bestörtning, satt äfven Mathilda några minuter utan att tala; men nu kunde hon ej längre tillbakahålla sin oroliga känsla, utan frågade med den ömmaste ton: i — Hvarföre är du så tankfull, så tyst, min älskade Robert? r — Kan det verkligen intressera dig att vete! svarade han bittert. — Omin Gud! hvad fattas dig? kan du var: ond på din Mathilda? Svara mig! för Gud