Aftonbladet – 24 mars 1843, sida 2

som vanliga isstycken, och att de togo en något sned direktion, kunde lätt förklaras. Strömmen går åt denna stranden, sade en, — det är is,) sade en ennan. I detsamma klingade klockan, manande till aftonbön, och barnen sprungo från sin fiskplats, med möda släpande med sig sin rika fångst. Solen försvann bakom fjellet på Apeiterik; det blef mörkare; bafsvinden blef kallare och skarpare och invånarne drogo sig in i sina torftig boningar. Allt var tyst derutanför. Natten bröt snart in, men ljus och klar, sådan som en nordisk sommarnatt plägar vara; de simmande isstyckena började få Hf, mörka dvergfigurer reste siz upp ur sina hvita skinnbålar och läto dem glida med tysta årslag inåt viken; de voro tysta och uppmärksamma på hvarje rörelse, på hvarje buller; så snart en vildand flaxade upp, eller en fisk slog en ringel i vattnet, dykade de mörka figurerne åter ner i sina båtar, och först sedan allt åter var tyst, fick man se elt Och annat svart bufvud sticka upp ur den rörliga, tätt sammanpackade hvita mossan. Ändtligen landade den lilla flotlan, som bar flere hundrade Grönländare. De fästade sina lätta farkoster vid land, beständigt färdiga att fly, om de upptäcktes. Nu sattes alla händer i rörelse med att hugga enbuskar och skära upp ljung, som yppigt växte vid Kakutok; tysta och nästan utan att våga andas, transp rterade man de torra buskarne fram till boningshusen, der allt var stilla och alla sofvo. Ändtligen hade man bommat för dörrar och fönstergluggar med ljung och enbuskar, och nu skaffade man eld, genom tt drilla en pinne mot en träskifva. Den talrika