Aftonbladet – 24 mars 1843, sida 1

UU rimbetäcka gräset, tågade hon af mot A peiterik och ställde kosan mot grönländarnes by, som var uppbyggd vid en liten insjö på vestra sidan af ön och således mot hafvet. Båtarne landade på den östra eller mot fjorden vända sidan och lade sig i skuggan under klipporna. De tyste männen landstego beväpnade med svärd och blott några qvinnor och gossar qvarlemnades för att vakta båtarne. Ett brant fjell höjer sig midt på ön och nordboerne tågade nu i en tät sluten hop uppför fjellel, klättrande mellan stenarne och i bergsremnorna, allt emellanåt stadnande för att lyssna. Intet ljud lät sig förnimma utom skränet af sjöfoglar, som nu drogo mot söder och öfvergålvo landet. Man kunde i månskenet se de i höjden tågande foglarnes falang draga mot söder, på afstånd sågos kyrkan och husen i Kakutok glänsa i månskenet af ett dunkelt silfverskimmer, och fjorden låg gömd af den djupa skugga, som det så kallade kyrkfjellet kastade deröfver. Ändtligen stodo de på höjden och sågo grönländarnes kojor framför sig på ett ed mellan den lilla insjön och hafvet. Allt var tyst och man tågade vidare; allt närmare de nalkades kojorna, allt mera började hämndkänslan att koka upp i deras bröst, den ena hade mistat sin gosse, den enda han hade, den andra sin broder; de voro alla slägt i det lilla samhället, och de tyckte alla att de mördades vålnader rörde sig i dimman öfver insjön och manade dem till hämnd. Slutligen voro de framme och rusade in i byn, de började ett grufligt blodbad i de till hälften underjordiska hålorna, men nordmännen träffade ej några män, de stridbare voro borta och blott qvinnorna och barnen hade blifvit qvar och