Aftonbladet – 24 mars 1843, sida 1

Onda nte RENARE ylilvit offer för den första uppbrusande hämndkänsla. En qvinna hade nemligen blifvit varse skuggan vf deras båtar, när de rodde utåt fjorden mot ön, ych ilade hem, förkunnande deras ankomst; då lydde de fege männen och lemnade blott sina hustrur och barn hemma till försoningsoffer för le mördade nordboerne. Det var en ryslig syn, sfverallt lik, öfverallt blod, men blott af qvinnor och barn. Nordboerne hade gått miste om sin hämnd och blott träffat oskyldige, det var en hemsk isyn, den gäckande gossen och den lönmördade nannen hade fått ett grymt försoningsoffer. Tyste och modlöse drogo männen åter hem, och då det lagades landade de utan segersånger vid sin by och ville knappt omtala sin lättvunna och grulliga seger för qvinnorna. Grönländarne hade flyktat till sina stamförvandter i Nacksok mellan Tunnudlastikoch Sermilikfjordarne. När tidningen om blodbadet på deras ö hunnit till dem genom en gosse, som var den enda som räddat sig och gömt sig i en bergsremna, hvarifrån han, så snart fienden aftågat, flydde efter till Nacksok, beslöto de att hämnas; det berodde blott på hvem. Deras Angekoks rådfrågade sin ande och fingo till svar, att alla kolonisterna skulle omkomma och Grönland blifva fritt. I en till häften under jorden liggande koja samlades grönländarnes visaste män; de nedhukade sig alla i en krets kring eldstaden, der en väldig tranlampa stod brinnande och spridde sin svarta rök i rummet. De svaga dvärgarnes ansigten buro stämpeln af förtviflan och ilska, då gossen nu i en lång berättelse upprepade alla omständigheterna vid det nattliga anfallet. Slutligen stez en Ange