Aftonbladet – 23 mars 1843, sida 1

och Norge, som lefde af boskapsafvel, jagt och fiske, ett friskt lif, fullt af faror och omvexling. Från sitt hemland hade de medfört sina minnen, och mången vinterqväll satt husfadren vid den nu nedrasade härden och berättade sagor om Norge och Island, om våra gamla bhjeltar, om småkonungarne och öfverdrottarne, som slutligen tog makten, och bland dem om Maraid Hårfager, som fördref hans förfäder och tvingade dem att söka ett nytt hem, som först sednare retade de mäktiges herrskarbegär. Civilisationen kan aldrig blifva biltog, öfverallt skapar den sig ett nytt fädernesland och helgar det till sitt, genom att omplantera sina minnen, sina nationella egenheter och sina åsigter. De rätta sig snart efter klimatet, den främmande kulturens planta slår rötter och blommar på den förut öde kusten, och en gång, då tidens vexlingar och århundradens stormar rasat öfver deras stamland, när hvarje spår af dess gamla kultur blifvit utplånadt genom en ny, och deras stamförvanter på kontinenten knappt känna sitt ursprung, då, med ett ord, det gamla fornnordiska blifvit en utdöd planta; då finnes den ännu qvar, vexande och gifvande frukt i det afskilda polarlandet, dit tidens vexlingar icke hunnit. Der hemtar nu den nya tiden frökorn af def förflutnas säden och omplanterar dem åter i den ursprungliga moderjorden. Så är händelsen med Island, der den fornnordiska litteraturen gömt sig och fortlefvat, liksom den klassiska gömde sig och bibehölls vid lif i klostren. Island var en kolomi af flyktingar från den politiska verlden; klostren voro kolonier, dit den landöflyktiga kulturens ande flyktade undan medeltidens råa och spridda krafter. Men Grönland var