Aftonbladet – 21 mars 1843, sida 1

i hvilken genom hans majestäts, alla Ryssars sjelfherrskares befallning, alla posttjenstemän, från Odessa till Moskwa och Petersburg, ålades gifva herr — och herr —, med deras tjenare, fyra hästar jemte kusk, till det i lagen bestämda priset.n Utom detta var det nödigt att ställa borgen för att vi icke lemnade några skulder efter oss; och om herr Ralli går i samma förbindelse för alla Amerikaner, som han gjorde för mig, så kan det hända att hans konsulsbefattning icke blifver någon sinekur. Derpå, och detta var ingen lapprisak, fingo vi våra pass iordningställda; den ryske ambassadören i Konstantinopel hade, i förbigående sagdt, gilvit mig ett nytt pass på Ryska, och min följeslagare blef, för att resa med fördelarne af rang och titel, adlad genom ett extra streck -af sin konsuls penna. Det sista arbetet var alt lega en betjent. Vi hade många ansökningar, men som ganska få talade de språk vi förstodo, så hade vi ej många att välja på; en Tysk, en bra karl, var just den man vi behöfde, om han blott kunnat tala ett ord Ryska, hvilket var den förnämsta egenskap vi fordrade hos en tjenare. Slutligen kom en Fransos med ovanligt stora mustacher och polissonger; han var en af de värsta af dessa förtviflade emigranter, som den franska revolutionen, eller rättare restaurationen sände ut i fremmande länder. Han hade naturligtvis en högst motbjudande fysiognomi, och detta förhöjdes af elt sabelhugg, som utslagit flera af hans tänder och lemnat ett stort ärr på hans läpp och haka, samt kom honom dessutom att tala högst obegripligt. Då jag frågade honom om han var Fransman rätade han upp sig med mycken värdighet och svarade Monsieur,