emellan dessa fraktioner kunde när som helst bestämma, hvilken sida, som skulle komma i minoriteten. den högra eller venstra. Talet, ett verkligt mästerstycke i den parlamentariska buffa-genren, är för vidlyftigt att här meddela, då det egentligen blott gick ut på att visa, att sådan kammaren var beskaffad, skulle det konservativa elementet råda och kabinettef blifva qvar. Vi torde likväl en annan gång få tillfälle att meddela det, för att roa våra läsare. Hr Dufaure, efter att hafva svarat den föregående talaren med litet skärpa, för det denne i sin skildring utkastat en karaktersteckning äfven af hans parti, förklarade hvarföre han 4840 röstat, såsom nämnd är. Han förklarade, hvarföre han ej ägde tillit till styrelsen; samt anmärkte, att en styrelse, som redan bestått i tretton år, längre än kejsardömet, nästan lika länge som restaurationen, kunde och borde göra något för reformerna, för att skaffa folket upplysning, 0. S. V. Derefter uppsteg herr Guizot, utrikes-ministern. Han tackade den nästföregående talaren för dennes första ord. Det är sannt,, sade han, att han i samråd med sine aktningsvärde vänner, i tvenne år understödt kabinettet, utan någon öfverenskommelse eller något löfte på ena eller andra sidan, och blott till följd af en ren och fri vilja, i det allmännas intresse. Han har sagt eder sina motiver: han har understödt kabinettet, emedan han ansett det ega förmåga, att återställa i det yttre våra goda förhållanden till det öfriga Europa samt i det inre, ordningen, finanserna och det allmänna välståndet. Det är åt dessa motiver, som han stundom offrat de skiljaktigheter i meningar, som någongång kunnat ega rum emellan honom och kabinettet. Nu anser han det dubbla ändamål, hvarföre han slutit sig till oss, vara uppnått. Han anser att vår yttre politik befästat freden och återfört ett godt förhållande; att ordningen är lagligen årerställd inom oss och våra finanser, vårt välstånd i ett tillfredsställande skick. (Oro vid yttersta sidorna.) Den aktningsvärde ledamoten anser sig nu vara berättigad att följa en annan väg, att gifva stöd åt andra ider, i fråga om hvilka han ej funnit sig öfverensstämma med kabinettet. Jag tackar honom för hvad han härom yttrat och vill nu upptaga de skiljaktigheter, som rubbat vår ställning, sedan jag först visat det mål hvartill vi gemensamt sträfvat och nu uppnått. (Bifalli midten.) Om denna skiljaktighet vore sådan, som den värde talaren med några ord antydt, då hade han rätt, då vore den ofantlig. Om den politik, som jag har det förtroendet att stödja och som är majoritetens i denna kammare, vore en stillaståendets, orörlighetens politik, fiendtlig till allt framskridande, då hade han full rätt att bekämpa den. Men så är det icke. Tvertom är den politik vi understödja den enda, som kan ertjuda landet verkliga framsteg, sådana hvaraf det har behof. Det är blott i ett. afseende, angående närvarande utsträckningen af de politiska rättigheterna, som herr Dufaure och vi äro skiljaktige. Frågan derom är en tillfällighetsfråga af allmänt intresse. Tron j då att förnuftigt folk kunna anse de politiska reformernas bana, utvidgningen af de politiska rättigheternas, för alltid tillsluten? Det vore ju en absurditet, som icke bör kunna uppstå i något hufvud med sundt förnuft; det är ju tydligt, att genom sakernas eget lopp, genom sedernas naturliga framsteg och en dag äfven genom lagarnas, de politiska rättigheterna skola alltmer utsträckas till ett ökadt antal medborgare. (Afbrott.) Men hvad vi säga och hvad vi tänka, det är, att det nu i detta ögonblick icke är lämpligt att försöka någon af dessa reformer; (bifall i midten); att landet, att friheten skulle derpå förlora oändligt mycket mer än de vinna; (nytt bifally och vi påstå, att regeringen, att denna kammaren, kronan, alla våra instititioner hafva behof framför allt, att blifva betryggade och befästade; ja! våra friheter behöfva att rotfästa sig genom en förnutig och tälig utöfning, innan man kan tänka på att vidtaga dem. (Mycket bra!) Undertiden har vårt land ofantliga framsteg att göra, och de väsendtligaste vill jag här nämna. Först och främst hafva vi att begagna och attkraftigt, skickligt begagna våra rättigheter och friheter. Den rätta utöfningen af dessa rättigheter och offentliga friheter är ibland oss cn alldeles ny sak. Det fordras mera tid för att rätt uppfatta och utöfva dem, än man i allmänhet tror. (En röst tillade: och ärligt. Er Guizot fortfor: Och ärligt, såsom man sade. Det är icke utur revolutionernas sköte, som friheterna utgå rena och ärliga: det har aldrig inträffat. (Lif. liga afbrott från venstra sidan.) Det är i ordningens sköte, iden lagbundna styrelsens, som friheterna renas och förädlas på samma gång de befästas. Det finnes ett annat framsteg på hvilket vi arbeta alla dagar och på hvilket ingen föregående styrelse lifligare arbetat än den j nu har: det är den moraliska och materiella förbättringen af alla individers och alla klassers lott i Frankrike. Misstagen eder icke: hvarken förståndskrafterna, upplysningen, rikedomen eller personernas moraliska och materiella tillstånd äro ännu i jemnbredd med våra institutioner. (Centerbifall.) Det återstår ännu otroligt mycket för att upplyfta alla folkklasser ibland oss till höjden af våra institutioner och lagar. Se der ett ofantligt steg att uttaga och då vi återställa ordningen, då vi genom en välordnad och stark förvaltning gynna utvecklingen af den allmänna välfärden, då vi gifva åt all männa: undervisningen all den utvidgning, som den sedan 49 år börjat få, då göra vi mera för landets sanna intressen ån de, som: vilja kasta ut till folket slarfvorna af några flera politiskå rättigheter. (I midtcln: mycket bra!) Vi, skulle vara fiender till framskridandet! I denna