Aftonbladet – 17 mars 1843, sida 2

— Åh! ni talar ej om det. — Och hvarför inte? — Ty då kunde någon tala om hvar ni tillbragt denna natt. — Jag gaf ingen uppmärksamhet åt hans tal, men en upptäckt, jag nyss gjort, har öfvertygat mig, att om Niklas Buneau kunde veta hvar jag hade varit den natten, så var det just derföre, att han är tjufven. Jag låg der, ni nu ligger, och just under mig hörde jag fru Templiers bordstudsare slå. Tjulven, som var rädd alt bli upptäckt genom egandet af de saker, han stulit, har nedgräft dem på detta ställe, tilldess han finner tillfälle att afyttra dem. Han har sått säd ofvanpå, för att dölja. platsen, der han nedgräft tjufgodset, men han glömde denna röst, som skulle angifva honom., I detta ögonblick började klockan åter att slå, och domaren kunde intyga, att Godinet cj bedragit sig genom någon sinnenas villa, ty nu hörde äfven han ganska tydligt klockspelets klingande toner. Men hvem kan bevisa mig, att det icke är du sjelf, som nedgräft dessa saker här? Ni har rätt, svarade skogvaktaren; också skall jag, när ni vill; inställa mig som er fånge. Må man döma mig, men tillika med Buneau. Försynen har nu åt oss utpekat den brottslige; låtom oss på vår sida litet biträda försynen; bemödom oss att upptäcka de bevis, som kunna fälla honom. Vi måste söka utvägar, ty det är som ordspråket säger: Gud är mästaren, men vi måste vara hans gesäller., )Du har rätt, svarade domaren; oaktadt ditt häftiga och våldsamma sätt att öfverbevisa mig, kall jag ändå tacka dig, om du besparar mig len samvetsförebråelsen att halva dömt en okyldig. . .