Aftonbladet – 17 mars 1843, sida 1

dagar skulle domen verkställas, och de domare, som afsagt den, tycktes redan hafva glömt hela saken. En af dem, sjelfva öfverdomaren, hade, för att hvila från sitt mödosamma arbete, rest ull grefven af Noues. Man föreställe sig den stackars Godinets ångest. Utan att kunna ana orsaken, såg man ofta huru tårarne stodo honom i ögonen. Ibland, och då han var mycket upprörd, talade han för sig sjelf. Jax, sade han, jag är en feg usling, som kunnat tiga så länge; allt skulle annars kanske nu varit på annat sätt .. det är genom sin ömhet för mig hon är misstänkt! ... ack! om. jag kunde utspana den brottslige! ... hända. hvad som vill, jag måste tala .-jag skall skärskåda denna rättvisa, som synes så grym ... En annan gång stannade han och utropade, ursinnig: Skola de tro mina ord mera än hennes? Hon bedyrade ju först sin oskuld och de trodde henne ej! Och denne öfverdomare, som går här i slottet och bröstar sig från morgon till afton, liksom han hade gjort underverkl .,. det är en fasa att se honom! Och nu fattades han af den afgrundstanken, att på denne magistratsperson hämnas den osky:digas dom; han spände hanen på bössan, gick med stora steg fram och tillbaka och slog sig för pannan, liksom för att förjaga en ond tanka. Under ett af dessa anfall öfverraskades han af sin husbonde. Hvad fattas dig, min kära Godinet? När man ser dig så der, skulle man tro dig vara tokig. i Ack, min gode herre! utropade ynglingen, som af detta tilltal: väcktes utur sina drömmar, Gud bevare oss från dessa nykomnalycksökare!