Aftonbladet – 15 mars 1843, sida 2

vid bafvet, Körners bön på slagfältet, fröjdefull och sorgsen (stycke för venstra handen ensam) och en stor duo för pianoforte och violin — samt och synnerligen egna kompositioner. Som kompositör har. W. icke mindre öfverraskat oss. ENNART (Insändt.) Ehuru ett och annat varit i-de liberala bladen nämndt angående tvifvelsmål om frivilligheten af civiltjenstemännens subskriptioner till en medalj öfver det 23:åriga jubileum, tyckes likväl någon fullständig upplysning om förloppet af hela tillställningen icke hafva kommit dessa blad tillhanda. Det kunde dock måhända vara värdt, att veta rätta sammanhanget häraf. Första uppfinningens förtjenst lärer icke tillkomma H. E. hr justitiestatsministern, utan en president, hvars bemödanden dock snart af den förre understöddes. De listor, som för ändamålet först upprättades, innefattade förtekningar på hela personalen i de embetsverk, till hvilka listorne skickades, för att vid hvarje namn erhålla påskrift om deltagande. Häremot gjordes föreställningar och föreslogs att heldre använda listor, på hvilka hvar och en kunde sjelf te na sitt namn; men på dessa föreställningar svarades, att listorne just borde vara, som de voro, så att det måtte falla i ögonen, hvem som teknade sig till deltagande eller ej. Efter det i tidningarne omtalta missödet red utstrykning af två. ledamöters namn, förnyades listan och bibehölls ej blott oförändrad, utan det tillsades vid dess förnyade framläggande, att för alla dem af verkets tjenstemän, som från knappa tillgångar kunde hemta någon betänklighet, ville presidenten sjelf betala. Hvad detta kan bafva verkat till tekningens ökande lemna . vi derhän; men tekningen blef åtminstone icke enhällig; det felas ännu 3:ne ledamöter och 3 af verkets öfrige tjenstemän. . Hvilka dessas motiver varit, att motstå uppmaningarna till deltagande, hafva de väl, så vidt kändt är, icke offentligen förklarat, men man tror sig veta, att de samteliga skrupulerat på den besynnerliga frivilligheten, hvaraf ända till skenet försvunnit genom presidentens sätt att gå till väga; hvarförutan hos en och annan uppstått den ännu vigtigare betänkligheten, att en hyllning, på detta sätt lemnad åt en ännn lefvande konung, skulle kunna, huru frivillig den ock vore, misstydas som ett olämpligt smicker, hvaröfver rättmätigt missnöje kunde på högre ort uppstå. Den verkliga förtjensten kan icke önska sig anticiperade vedermälen af en ära, som först historien är behörig att tolka, och som måste förolämpas af hedersbevisningar, hvilka ega anspråk på historisk vigt, men framkomma på en tid och ett sätt, hvarigenom de blottställas att blifva förblandade med smickrets och lycksökeriets tjenstfärdighet. ——rrtormmmem-—