Aftonbladet – 14 mars 1843, sida 1

Ulistyrkas. ETT ORD OM DAGENS MUSIKFÖLJETONG, OCH OM J. F. CURSCHMANN. Redaktionen har trott sig göra många af sina abonnenter, synnerligen i landsorten, ett nöje, genom meddelande i dagens blad af ett musikstycke, till Omvexling med de vanliga följetongerna. Om detta vinner tycke, torde vi ännu någon gång, tid efter annan, kunna fortsätta dermed, och skole dervid förnämligast söka göra Svenska allmänheten bekant med åtskilliga musikförfattare, hvilkas, isynnerhet smärre och populära kompositioner för sång här äro alltför litet kände. Vi hafve för denna gången valt en visa af Cursehmann, en tonsättare, som i Tyskland är värderad såsom tillhörande den klassiska skolan; och om hvilken några närmare upplysningar skola meddelas här nedan. Det skulle mycket fägna oss om någre unga läsarinnor af Aftonbladet funne behag i det lilia anspråkslösa stycket: min visa; vi hoppas åtminstone, att den ej finnes ovärdig att försökas vid deras piano. Heines yttrande att Tyskland är den lyriska poesiens hemland, torde äfven kunna tillämpas på lyrisk musik och specielt på den del deraf, hvilken tyskarne kalla adas Lied ). Vi vilja härmed ej söka förringa de fransyska och italienska skolornas förtjenster i denna väg; den förras liflighet och epgrammaliska qvickhet, den sednares veka känsla i den allvarsammare och sprittande rörlighet i den komiska stilen äro egenskaper, som sällan förfela sin verkan, om de ock ej ensamt äro tillräcklige att stämpla ett arbete till ett konst verk i högre mening, och icke förmå att ersätta det poetiska elementet och den djupare betydelse, som utmärka de bättre bland den tyska skolans produkter. Derjemte eger denna skola ett ej så ringa antal förfaltare, som förstå att lifva det deras nation egna allvar genom söderns lätta behag, och återigen förädla detta genom det förra. Detta bevisa bäst de förträffliga sångkompositionerna af Mendelsohn-Bartholdy, Reissiger, Curschmann, Schubert, Löwe, Dessauer m. fl. Det är, såsom nyss nämndes, eget att dessa tonsältare, med undantag af de tvenne förstnämnde (och äfven dessa mest såsom instrumentalkomponister) föga eller intet tyckas vara kända uti Sverige, åtminstone inom hufvudstaden. Orsaken torde väl till en stor del böra sökas deruti, att våra artister i sångväg sällan eller aldrig finna för godt alt låta höra sig med dessa författares kompositioner. Tivad skäl de härtill kunna hafva, vilja vi lemna derhän. Imedlertid bör man ej förundra sig deröfver, då sjelfva Mozarts, Haydns och Becthovens klassiska arbeten i denna väg förbigås, och Beethovens Adelaide, som ensamt haft att glädja sig af litet mera uppmärksamhet, icke förmått vända någon sidoblick åt detta håll. — Carl Friedrich Cursehmann, utan tvifvel den mest omtyckte sångkomponist i våra dagar är född i Berlind. 24 Juni 4803. Ilans fader var handlande derstädes, och man tänkte icke på att uppfostra gossen för musiken, oaktadt han redan i sin ungdom utmärkte sig genom en ganska vacker sopranröst, och äfven utbildade den till en för en gosse sällsynt grad. TImedlertid betraktade han konsten ej såsom silt hufvudstudium, utan egnade sig åt lagfarenheten. Först efter fleråriga studier i denna väg blef hans böjelse för musiken så mäktig, att han beslöt att egna sin letpad åt denna konst. Han begaf sig til Cassel, hvarest han hos Spohr och Hauptmann studerade musikens teori och kompositionen. Under denna id skref Cursehmann åtskilligt, som äfven pubicerades, och häribland äfven en operett, cAbdul eh Erinnieh, eller de båda döda, samt några ndeliga kompositioner. Såväl dessa som operan efvo uppförde i Cassel och emottogos med biall. De andelige kompositionerna känna vi ej ärmare, men operan, 1 en akt, är skrifven i en lad och lätt stil, och skulle säkert på hvarje teaer göra lycka. År 4829 återvände C. till Berlin, och vistades edan dess, med undantag af några större resor enom Tyskland, Frankrike och Italien, oafbrutet denna stad. Under denna tid förvärfvade han Att härvid endast är fråga om den moderna munm fallaan af alm CAMP