Aftonbladet – 13 mars 1843, sida 2

NYA TEATERN. Beneficespektaklet på Nya teatern, sistlidne Lördag, var rätt godt hvad pjeserna och utförandet beträffar, men i hänseende till recetten sämre än det förtjente; ty huset var ej fyldt till mer än högst två tredjedelar. Första stycket, Bonden rik och åter fattig eller Femton år i Paris, erinrar visserligen om den bekanta pjesen, Trettio år af en spelares lefnadr, äfven derigenom, att styckets onda genius är spelsjuka; men det skiljer sig ock tillräckligt derifrån, för att icke sakna det behag nyheten skänker, samt är dessutom fritt från de rysliga knalleffekter, som i mångas tycke vanställde sistnämnde pjes. Slutligen är Femton år i Paris ingen tragedi, låter icke i sin upplösning olyckan drabba både oskyldiga och skyldiga, samt Gvarlemnar derföre ej heller samma plågsamma intryck, som de trettio åren. Herr Stjernström i Gervais roll spelte väl bonde, väl thevalier och väl hamnbuse, eller hvad man må kalla den person, som i eländets sista stadium släpar sig kring hufvudstadens gator. Det enda vi hörde en del af publiken sätta i fråga, var, om denna släpning skulle utföras bokstafligt genom att släpa benen efter sig. Det gjorde oss ondt för den vackra Justines (fru Gilles) skull, som af författaren blifvit dömd, att än en gång taga den förlorade älskaren till nåder. Dessutom är det otroligt att någon, som står på så svaga fötter, griper en tjuf, hvars båda ben äro i fullgodt skick. Naturligtvis finnas många, som aldrig kunna få eländet nog eländigt, och vi hemställa derföre anmärkningen till hr Stjernström sjelf, som bäst bör känna hur publiken vill se en sak teknad, för att rätt fatta den. Hr Gille, den hederliga notarien Germont vann allt det bifall, som en lugn, från alla knalleffekter skiljd karakter kan framkalla. Hr Zetterholm (Grivet), kypare, löpare och korrektionist, vann i alla dessa roler synnerligt bifall. Hr Zetterholms 1cdiga och flärdlösa skick har efter hand gjort honom till publikens gunstling, och man måste derföre beklaga, att pjesens författare i sista scenen, der Grivet bör uppträda som tjuf, nedlagt någon tafatthetirolen, hvilken det icke är lätt att besegra. — Hr Blanche (Robert) var lycklig i sista scenen, der styckets demon slutlizen bekänner den olycka han anstiftat. Roberts roll är icke skarpt markerad och derföre svår att med ledighet återgifva. — Fru Gille (Justine, baronessa d Ombreval) var nu som alltid rätt äl kvärd och mamsell Lindman (fru Arnould, fru Roberville) återgat äfven till nöjes sitt, just icke lätta parti. Den concertino för violoncell, som efter första pjesens slut utfördes af hr Hedin, erhöll flera applådissemanger, hvarigenom ähörarne säkert äfven ville gifva sin hyllning åt ht kapten Lindebergs hemödande, att gifva de unza musikaliska anlagen tillfille att försöka sig och göra sig ett namn, om de förtjena det. En ny plastisk-mimisk föreställning, Den öfverrastad: bruden., bekräftade ånyo det omdömet, att denna genre är en acqvisition af värde för scenen. Slatligen gafs för första gången Den otåliger, at Delantier eller rättare af Silfverstolpe — ty det är öfverall S:s humor, hans epigrammer, hans versifikation. Då vi säga, äv detta stycke gafs för första gången, böra vi likväl tillägga den erinran, att detsamma sk. Il hafva stält på fordna dramatiska teaterns reper