Aftonbladet – 13 mars 1843, sida 2

a FR Rn da nn nn af conduite och som icke tillhöra de rent af fanatiske, kunna umgås med och bemöta hvarandra i sällskapslifvet utan afseende på olika meningar. ——LtSER — Uti Augsburger Allgemeine Zeitung lästes för kort tid sedan en korrespondens-artikel från Stockholm, som afviker något från de vanliga, och hvilken vi anse oss böra återgifva med ett par anmärkningar, ehuru redan meddelad i ett annat blad: Stockholm den 8 Februari. Jag talade i går, vid skildringen af den kungliga jubelfesten, om folkets fröjd, dess glada, hjertliga deltagande. Det vore orättvist att icke, då man kastar en blick på Sverge för 25 år sedan, och jemför dess dåvarande tillstånd med det närvarande, erkänna, det land och folket mycket tiilväxt i inre välstånd under Carl Johans regering; men också hade det varit lika bedröfligt som obegripligt, om motsatsen egt rum under en nära trettioärig fred. Talet om en förment otacksamhet hos svenska folket mot dess gamla Konung är ett tomt prat, hyarmed dåliga (abgeschmackte) menniskor i brochyrer samt inoch utländska tidningar yppa antingen sitt elaka lynne, sin okunnighet eller sitt srypande begär efter gunst. Att oppositionen, vare sig i parlamentariska debatter eller i tidningar, icke alltid iakttager vederbörlig målta i klander? Förebrår man väl någonstädes en hel nation det, hvartill enskilda medborgare göra sig skyldiga? Svenska folket i grunden konungskt, och den stora massan deraf är äfven med anhänglig kärlek tillgifven den gamla Konungens person, hvilket nästan öfver väntan bevisades af Stockholms invånare i närvarande fall. Men, fastän beredd att göra Carl Johans regering full rättvisa, retas den upplystare delen af nationen endast alltför ofta till motsägelse genom det påfallande sätt, hvarpå man redan länge från ett visst håll bemödar sig, att prisa och öfverdrifya välgerningarna af denna Konungs regering, och det stundom på ett sä:t, som är lika förnedrande för hans höga företrädare, som för hela nationen. Hvarje öfverdwft framkallar en motsats. Så har det skefya, än halfsanna, än falska, nästan alltid öfverdrifna, t. ex. Carl Johans lefnadsbeskrifning af Touchard Lafosse, eller den nyligen Heidelberg utkomna, af en viss doktor Schmidt utrifna skriften, Sverge under Carl XIV Johan,, i sjelfva Sverge verkat raka motsatsen af hvad som isyftades dermed. Sådana skrifter, som flitigt utbredas på flera språk, skola kanske någon tid vilseleda pj blott den stora, läsande allmänheten, utan äfven, i anseende till deras skenbart halfofficiella karakter, statistiker och statsmän; men historien skall en gång anvisa dem deras rätta plats inom litteraturen. Den skall också erinra derom, att om Sverge har Carl Johans regering att tacka för ganska mycket, så har fältmarskalken Bernadotte och fursten af Ponte Corvo svenska folket att tacka säkert för åtminstone lika mycket: Läsaren lärer finna, att innehållet af detta bref ir mera moderat och förnuftigt än de flesta dylika berättelser från Sverige, som nu för tiden införas i utländska tidningar. Det torde likväl vara skäl att, såsom tillägg dertill, erinra hvad som ej kan bestridas, att de flesta förbättringar i institutionerna, som under de tjugufem åren blifvit införda, till en stor del varit en följd af önskningar och förslag från Ständerna, och att om Regeringen velat skänka mera energi åt verkställandet af flere andra af deras beslut, som ännu vänta på utförande, så hade vida mera varit att anföra tillsberöm för det ifrågavarande tidskiftet.