Aftonbladet – 9 mars 1843, sida 1

TVENNE BREF. AF GREFVINNAN DASH. FÖRSTA PBREFVET. Du är ond på mig, Alfons, eller huru? Du är ond på mig för min långa tystnad och ändå vet du icke, till hvilken grad jag är felaktig emot dig! Du har sändt mig lyckan och jag har icke tackat dig derför. Förlåt mig, vän! Under sex månader har jag tänkt endast på henne, talat endast om henne, skrifvit endast till henne. Men hon! jag har dig att tacka för henne, och i hela mitt lif skulle jag icke kunna afbörda min skuld. Du känner icke min närvarande ställning. Du skall vara frestad tro, att jag blifvit tokig, och det gifves ögonblick då jag nästan tror det sjell. Hör mig derföre, och jag skall försöka att bringa litet ordning i min berättelse. Du, hvars hjerta är så tillgängligt för ömma känslor, skall gissa till hvad jag icke kan säga; du skall förstå att min själ är för mycket uppfylld af glädje, att kunna uttrycka sig helt och hållet som sig bör pVi skiljdes åt mycket unga; knapt kände vi verlden; redan har du visat mig, hvad du blifvit sedam dess, en ädel, högsinnad man. Du ha ofta beklagat miz, lyckönska mig nu, jag har funnit min engel, den har fört mig till himlen. Jag har ännu lifligt i minnet dagen för min afresa; dina sista ord äro med outplånliga drag fästade i mitt hjerta. Ernst, sade du, vårt lif skall nu taga sin början, Vi lemna skolan och inträda på arenan; on du icke förstår att lägga en tygel på dina häftig: passioner, om du icke har nog mod att lida, fö