Aftonbladet – 8 mars 1843, sida 2

den anklagade fram till skranket och afgaf sitt svaromål. Pöbeln tjöt i ursinnig glädje öfver att få blod. När domaren uttalade dödsdomen, 10g offret. Det var den segrande oskuldeas första glädje öfver sin styrka. Uppstigen på schavotten, tryckte hon radbandet till sitt bröst och bad. Aldrig hade den kyska skönheten varit mera sublim. Sjelfva bödeln syntes intagen af den fromma själens vältalighet. Guillotinens jern skar djupt och säkert. Blomsterknoppen föll af stängeln och stänkte sina varma, ljusröda daggperlor på den hvita sanden. Vårens skörd var inbergad. En skön själ hade svälvat hem till Gud. Så slutade bjeltinnan, eller om man så vill — mörderskan, — ord, lånade, det ena från bjertat, det andra från lagen. Det är vid frågan om den säkraste af dessa benämningar, som vi kunna trösta oss med dessa ord af en snillrik och ädel man: att det är motivet, som ger karakter åt handlingen. Dettagör, att passionens verkningar någongång kunna betraktas såsom goda, änskönt att deras s. k. utsida tvingar domaren att slå ned ögat af smärta. EEE — INVECKLAD RÄTTEGÅNG. Hr Thibaudard, rik kapitalist, hade en våning i Paris, hvilken han sällan begagnade, emedan han bodde på landet. Sistl. år dog han och utnämnde sin hustru till universalarfvinge. Kort derefter kom hon till Paris, gick upp isin våning och lät göra eld i sängkammaren, emedan hon mådde illa. Som all röken slog in i rummet, skickade hon efter en sotare, hvilken uppsteg i skorstenen, och fann der en läderkappsäck, som hängde ganska högt och innehöll tjugutusen francs i gammalt guldmynt samt cen stor mängd oinfattade juveler. Sotaren fordrar nu hälften af fyndet, som sin andel, enligt den lag, hvilken tilldelar upphittaren hälften af den förborgade skatt, han upptäckt. Agaren af huset, stödjande sig på sammma lag, återfordrar den andra hälften och fru Thibaudard påstår, att som mannens en da arfvinge tillhör ålltsammans henne. Domstolen ha. ej så lätt att afgöra emellan de trenne pretendenterne