digt väg igenom pöbelhopen, och afhögg den starka jernkedjan med ett kraftigt hugg. Den döda kroppen nedstörtade vid hans fötter och stänkte blod på dem. ,Hvem vågar störa de dödas ro? frågade en i hörnet stående slagtardräng, med upp vikna skjortärmar och en röd mössa på hufvudet. Hvem ger dig rättighet, skurk, att tilltala en adelsman? ljöd svaret. Diable! du kallar mig skurk, mig Paul Carier, som i Brandry gått i skola med sjelfva den store busen Marat, röt slagtaren, sprang fram och knöt den seniga handen om sitt knifskaft. Fremlingen ljungade en föraktlig blick på tataren och tez. Citoyen, fäll icke modet; du skall, besitta mig, få hänga högre än kommendanten bara du icke talar om din fördömda adel; ty det ordet låter i våra öron som kattmusik. AA bas la noblesse, tillade han; det var en försupen aktör, som beledsagade sitt tal med en tragisk gest. Välkommen från Paris, min kapten, ni kommer just lagom för alt läsa ert adliga namn på vår svarta listan, yttrade en tredje i det han uppvecklade ett smutsigt papper. nÄr det en ti sgarlista, gemena pack ? frågade officeren. Icke alldeles, Citoyen! säg snarare en grafskrift öfver franska adeln, ropade ( en sanskulott och sioz till ett flatskratt. VÅ Ia lanterne, å la Ianterne! röt folkhopen. Marats skålv, skrek sanskulotten och aktören på en gång. Genast blixtrade slagtarknifvon, Det utsedda oifret föll — ett offer för partihatet. Den uppretade massan ropade vive ia ba