sin vakt i citadellet. Depeschen måste redan den na natt vara i Belsunces händer., Jag må tillstå att dina nyheter äro serdele beskaffade att oroa oss något en och hvar, oci jag fruktar storligen att en storm är i antågande att bryta ut öfver våra hufvuden. Men låton oss hoppas på Guds försyn och trösta oss mec den gamla sanningen: att efter storm skall vå Herre framkalla solen och skänka oss frid ock ljusp, profeterade gubben och tryckte sina barns händer. Knappast voro dessa ödmjuka ord uttalade förrän ett flammande sken upplyste rummet. Hva: och en, intagen af en hemsk aning, skyndade ill fenstret, der en fasaväckande syn genast fängsade det spanande ögat. Citadellet stod i brand, ch vid foten af fästningsmuren hvimlade en talik folkhop, som tillkännagaf sin mindre fredliga usigt med hvisslingar , tjut och svordomar. Unler det genomträngande utropet å la lanterne begaf sig skaran allt närmare advokaten Godiers närbelä isna byggnad, och i spetsen för det oroliga tåget gick stadens öde Svängande med ena hanlön sin blanka bila, och med den andra uppbar han en stång, på hvars öfversta ända syntes ett nenniskohufvud. Vid hörnet af det nyssnämnda nuset stannade tåget; bödeln och hans handtlangare i yrket uppkiättrade på den härvarande lyktbålen, fästade ett stympadt lik i kedjan, i det le kringstående sjöngo en visa till Marats ära. Heliga Guds moder, det är Belsunces lik, — itropade den unga krigaren, drog sitt svärd och störtade ut ur rummet. Charlotte Corday ville följa honom, men morfadern höll henne tillbaka. Nedkommen på galan, bröt fremlingen sig mo