Aftonbladet – 6 mars 1843, sida 1

annat än en grof träbåge, på hvilken är måladt: Se ul efter lokomotiven, då klockan ringer. Framåt hvirflar det, dyker åter genom skogarne, utgår i ljuset, susar öfver den hårda marken, skramlar öfver svaga bågar, skjuter under en träbro, som en sekund afbryter ljuset, väcker hastigt det slumrande echot på förnämsta gatan i en stor stad och rusar blindt hals öfver hufvud framåt midten af vägen. Under det handtverkare sköta sina yrken, menniskor titta ut genom fönster och dörrar, gossar leka med drakar och spela knäck, min röka, qvinnor prata och oinridna hästar stegra sig och hoppa, alldeles invid vägskenorna, drager den vilda ångmachinen sitt följe af vagnar framåt, framåt, framåt, — åt alla håll utströende ett skur af brinnande gnistor, pipande, hväsande, tjutande, filämtande, tills det törstiga vidundret slutligen stannar vid en belöckt väg för att dricka, folket samlar sig deromkring, och ni åter får tidalt andas. Vid stationen i Lowell mötte jag en herre, som har en viglig befallning vid da dervarande faktorierna, och åkte, med glädje ställande mig under hans ledning, med ens till den del afstaden, der verken, hvilka utgjorde föremålet för min resa, voro belägna. Ehuru just nu myndigt — ty om minnet ej bedrager har det blott i tjuguett år varit en manufakturstad — är Lowell en stor, folkrik, välmående: stad. De tecken till dess ungdom, hvilka först tilldraga sig blickarne, gifva det en karakter af sällsamhet och besynuerlighet, som är rolig nog för en besökare från gamla verlden. Det var en Mycket smutsig vinterdag, och jag tyckte, att inzenling annat i staden var gammalt, än smutsen, hvilken på somliga ställen gick upp till knäen och måtte hafva qvarlemnats der, då syndafiodens vatten bortflöt. På ett ställe stod en ny träkyrka, hvilken, som den ej hade något tern: och ännu omålad, liknade en ofantlig paeldår utan adress. På ett annat ställe var ett ort holell, hvars murar och kolonnader voro så c