Aftonbladet – 4 mars 1843, sida 2

således lik en bok; låtom oss se inledningen till hvarje. Den innehåller en adress till den benägne läsaren, alltid oskuldsfull, alltid god. Det är barndomen, som utgör ingressen till vår lefnad. Derefter kommer sjelfva boken, af blandadt innehåll, der finnes mycket godt, mycket som påminner om inledningen, men också mycket främmande, mycket som andra kluttrat i kanten af hvarje sida; de breda marginalerne, som skulle visa åtminstone något på hvarje pagina, som ej var nedsvärtad, äro fullskrifna. Det är dessa anteckningar, dessa främmande tillsatser,, som vanpryda de fleste editioner af menniskor. Samhället riter mycket der med sin klumpiga band, bläcket dricker ut och formerar plumpar. Dessa plumpar äro ett bevis på ett misslyckadt förbättrinesnit. Andtligen är boken nära slut, och nu kommer ett utförligt register; det är ålderdomen, som här gör elt torrt sammandrag af en hel lenads erfarenbeter i glädje och i sorg, i lugn och passioner. Det är den tråkigaste delen af boken, men den innebåller allt in nuce. Boken slutar och man tror att ingenting Mera återstår — ack jo, ännu är der en fulltryckt sida; det är efterverldens stränga dom — det är en förteckning på tryckfelen. NEN Enn — ÖLÄGENEETEN ATT HETA CESAR. Vid korrektionspolisen i Paris.syntes en dag en ung, vacker och elegant man, som angaf sig för hårfrisör, med namnet Cesar, och fordrade 400 francs i skadeersättning af en tjock, flegmatisk herre på andra sidan, vid namn Ventoureuxs, för det denne hade slagit ut en tand på Cesar en dag, sedan han hade friserat honom. Pen arklagade undskyllde sig mod, att fett